Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Det lata politikerföraktet

En politiker är någon som orkade tjafsa för det du själv vill ha

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Känner du dig less på samhällsdebatten? Du får ont i huvudet av allt tjafs. Politik är prat och löften och aldrig förändring på riktigt. Vem orkar sätta sig in i det när det bara är pajkastning?

Ett digitaliserat samhälle har skapat ett anpassat debattklimat. Den genomsnittliga svensken scrollar dagligen förbi flera kilometer av budskap, nyheter och åsikter. Det är en fantastisk sak, att alla kan komma till tals och att debatten är fullspäckad med perspektiv.

Konsekvensen? En inflation på åsikter. I åsiktsinflationen finns inte lika mycket utrymme för långa argumenterande texter och politiska manifest. För alla som vill påverka råder en stenhård konkurrens om det mest värdefulla av allt: Din uppmärksamhet.

Eftersom vi lever i en tid som myntat begreppet popcornhjärna, har gemene svensk varken uppmärksamhet eller tålamod i fokus. Här gäller snitsiga tweets och knivskarpa repliker om man vill höras, annars drunknar man i flödet. Det vet företag, politiker, och media. Därför frågar många hellre Ulf Kristersson om han kan tänka sig att regera med SD, än ber honom berätta om sin syn på RUT-avdraget.

Det är lätt att sucka åt dramatiken som pågår i partiledardebatterna på bästa sändningstid, och glömma bort att ingen världsförändring kommer ske i Agenda. Inte heller kommer någon ha tid att förklara sin ideologiska utgångspunkt eller sammanfatta sitt partiprogram. Debatterna finns för att vanliga människor – vi som varken hinner eller orkar läsa igenom alla riksdagens protokoll – ska få en lättillgänglig insyn i det komplicerade kaos som är svensk politik.

– Jag blir så trött av att sånt här, sa en kompis till mig när vi zappade förbi ett debattprogram. Politik är verkligen en sandlåda. Alla pratar i mun på varandra och klagar på resten istället för att berätta vad man själv vill.

– Det är klart det är sandlåda, sa jag. Nästa vecka är det partiledardebatt i riksdagen, kolla på den istället! Där är det ingen som pratar i mun på någon.

– En sån där håller ju på i typ fyra timmar? Det orkar väl inte jag titta på.

Nä. Inte så konstigt kanske. Själv tittar jag också hellre på Agenda.

Om du efterfrågar mer saklighet i debatten rekommenderar jag att undvika artiklar om hur EBBA RYTER IFRÅN MOT STEFAN! och istället ta några minuter att kika när KD presenterar ett nytt förslag för att korta vårdköerna.

Eller klicka på den första, roa dig med lite saftigt debattdrama, och kom ihåg att förändring inte sker i en TV-studio utan vid förhandlingsborden och i riksdagens kammare. Där sker massor av konstruktivt tjafs. Kanske är det lätt att glömma, när ’’politiker’’ alltid nämns som ’’någon annan’’, att en politiker bara är någon som orkade tjafsa för det där som du själv vill ska genomföras men inte orkar tjafsa för.

Skrapar man på ytan får man nöja sig med smulor. Och om politik nu är tjafs, då tycker jag det där tjafset är det finaste vi har. Innan mina tjafsande politikervänner ens var födda har andra tjafsat för min utbildning, för mina schyssta arbetsvillkor, min yttrandefrihet och min rösträtt. När ingen längre tjafsar, då har vi förlorat.

Olivia Lindroth Steinwall, grön liberal skribent