Inte sedan 1957, för 60 år sedan, har vårt land regerats av en blocköverskridande regering. Då var det Bondeförbundet (numera C) som regerade med Socialdemokraterna.
Sedan dess har det väl egentligen inte ens varit nära. Folkpartiregeringen (numera L) regerade 1978 till 1979 på nåder från S. Men det var ingen koalition. Inte heller den mittenregering med C och FP som regerade 1981 till 1982 låg särskilt nära till ett regeringssamarbete med S. Tvärtom. Det skedde på M:s nåder.
Att det skulle bli en borgerlig fyrpartiregering efter valet 1991, då Carl Bildt var statsminister, rådde det knappast någon tvekan om. Alliansen var visserligen inte uppfunnen men under budskapet ”Ny start för Sverige” fanns det ändå en grund för borgerligt samarbete. Och även om det fanns irritation från C-håll valde man borgerlig samverkan framför ett blocköverskridande sådant.
Efter valet 1994 fanns det dock uppenbart intresse från framför allt Bengt Westerbergs (L) sida till regeringssamarbete med S. Intresset var dock inte lika stort inom S, som haft stora valframgångar, och väntade skördetid.
Lite längre fram i mandatperioden inledde S och C ett nära samarbete i riksdagen och där man till och med hade två ”sambandsmän” i regeringskansliet. Bakgrunden var den ekonomiska kris som drabbat landet och där V inte var mycket att hålla i handen. Om detta samarbete hade utvecklats väl, inte minst opinionsmässigt för C, ska det inte uteslutas att vi på nytt hade kunnat få se en rödgrön regering. Men med allt sämre opinionssiffror och efter ett partiledarskifte till Maud Olofsson 2001, slog partiet åter in på en entydigt borgerlig linje. Något som ju lite senare även ledde fram till Alliansens bildande.
lika svagt som intresset för ett organiserat blocköverskridande samarbete, det vill säga i en regering, i praktiken har varit hos något eller flera av Allianspartierna är det och förblir hos S. Under Löfven vill man gärna göra upp i enskilda sakfrågor. Man säger sig också vara öppen för regeringssamarbete, till V:s förtret, men det ska hela tiden ske under socialdemokratisk ledning. Därför är detta inte heller realistiskt inför 2018 års val.
I en debattartikel i Dagens Nyheter för en tid sedan argumenterar Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare (S), med flera för ett blocköverskridande samarbete men att det egna partiet då först måste tona ner den hårda retoriken. Eller som de skriver: ”Det går till exempel inte att i ena stunden bunta ihop de borgerliga partier(na) och kalla dem högerpartier, för att i nästa ögonblick sträcka ut handen i förhoppningen om ett samarbete”. Detsamma kan förstås sägas till Alliansen.
I en artikel på DN Debatt på torsdagen uppmanar den erfarna statsvetarprofessorn Leif Lewin till samarbete mellan S och hela Alliansen. Han skriver bland annat ”att spräcka alliansen vore ett misstag”. Ja, kanske inte från Socialdemokraternas sida men väl från Alliansen. Detta eftersom det för lång tid framöver skulle medföra ”socialdemokratisk hegemoni”.
Det är svårt att innan valet är över ge någon klar rekommendation om vilken regering som bör bildas. Men en sak är säker. Flexibilitet, öppenhet mot andra partiers förslag och beredvillighet att sätta Sveriges intressen före det egna partiets, är en nödvändighet. Hos alla!
Varför inte börja med att dra tillbaka de tre skatteförslag som regeringen med stöd av V vill genomföra och sedan tillsätta en parlamentarisk skatteutredning med brett uppdrag. Det krävs två för tango brukar det heta, och det börjar alltid med att någon bjuder upp!
