Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Maria Haldesten: Det blev ett F för fiasko

Den viktigaste lärdomen att dra av gårdagens antiklimax är att politiskt hat dödar. Tyvärr ser läget på den fronten värre ut än 1986.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Aldrig dömd. Alltid ifrågasatt. Så kan gårdagens avslöjande sammanfattas.

Att vi nu "kan lägga ett ouppklarat historiskt mord bakom oss och får ett bokslut" är tyvärr en fåfång förhoppning från Ulf Kristersson. Lika fåfång som förhoppningen att de partipolitiska kopplingarna kommer att anses helt irrelevanta.

Att den sannolike mördaren hade varit engagerad i moderaterna lär diskuteras lika väl som det hade diskuterats om mördaren hade varit en desillusionerad socialist. För om alla indicier pekar mot rätt person, Stig Engström, är det politiska hatet det uppenbara motivet.

Det gör chefsåklagarens slutsatser extra relevanta för en samtid där det finns flera partier/partiföreträdare i svensk politik som medvetet matar en alltid uppretad svans. Politiskt motiverat hat – och hot – är ett ännu mer utbrett problem i dag än 1986. Kanalerna att sprida hatet är fler – och fler politiker utsätts för hot, trakasserier och våld. Och en del lämnar sina uppdrag till följd av detta.

Detta är ett hot mot demokratin och en bred majoritet i riksdagen har skärpt lagen så att politiskt motiverade brott bedöms hårdare - och regeringen har i år åter gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att utreda attackerna politiskt förtroendevalda.

Men skall brott stävjas krävs förstås att polisen förmår utreda och att det går att fälla. Anonyma hatare, våldsverkare eller i värsta fall mördare är ett evigt bekymmer som man bara kan komma runt med gediget polisarbete.

Nog har det hänt en del sedan 1986 som gör förutsättningarna oändligt mycket bättre. Det finns ny teknik, skarpare forensiker och spårningsmöjligheter. Men vissa saker är sig lika.

Betänk bara det där fenomenet som skildras i var och varannan deckarserie – nämligen att vissa mördare/pyromaner osv gärna återvänder till brottsplatsen – eller kanske stannar kvar i dess närhet för att sprida villospår eller bara få bevittna det kaos de skapat.

Sånt visste man hände redan för 34 år sedan. Precis som man egentligen visste hur man spärrade av, höll konfrontationer med mera.

Lagom till skolavslutningarna har nutidens mordutredare givit dåtiden ett svidande F i betyg. Det är en smärtsam påminnelse om att alla haverier inte kan avhjälpas med resurser.

Samtidigt vet vi att skyddet av demokratin kräver satsningar och engagemang. Om människor inte känner att de vågar ta på sig uppdrag är vi illa ute.