Helena Storckenfeldt: Det är dags att sluta relativisera slöjan

Jag är inte iransk kvinna, men jag är kvinna. Jag försöker sätta mig in i vad Irans kvinnor känner när de bränner sina slöjor på öppen gata. Vad de tänker när de och deras systrar blir förföljda, misshandlade eller mördade för att de burit slöjan ”på fel sätt”.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

ANNONS
|

Hur hade jag mått om jag vid varje stund i offentligheten granskades av moralpolisens vakande öga? Jag läser och jag läser men jag inser att jag aldrig kommer kunna förstå fullt ut. Det bästa jag kan göra är att stå med dem och inte blunda för sanningen.

Som moderat tror jag på individens frihet. För mig innebär det rätten att tala, tro och leva som man själv väljer. Att få bestämma över sin egen kropp och få fatta självständiga beslut. Inklusive rätten att klä sig som man vill. Men med det sagt måste jag med bestämdhet konstatera att slöjan inte är som vilket plagg som helst.

ANNONS

Makthavare har ett ansvar att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, men denna uppgift verkar svårare för vissa. Försöken av offentliga personer att relativisera slöjan är många. Det dröjde inte länge innan en osmaklig tweet från Annika Strandhäll (S) gjorde entré. En bild publicerades på Sverigedemokraternas Julia Kronlid där hon under riksmötets öppnande bar folkdräkt och en vit hätta. ”Hmm. Vad för sorts huvudbonad ska detta kategoriseras som Jimmie? Hijab SD style…” Skrev den avgående ministern. Ett annat exempel är när Ann Linde (S), utrikesminister för världens första ”feministiska regering”, leende bar slöja under ett besök i Iran.

Kanske är tanken med relativiseringen att en jämförelse med en mössa kan stävja islamofobi och att bära hijaben under ett besök bara är att visa ”respekt för Irans kultur”. Men det krävs inte mycket för att förstå sanningen. Man måste bara lyssna. Ann Lindes agerande var en grov förolämpning mot världens iranier och Annika Strandhälls tweet publicerades på bekostnad av de tusentals kvinnor som dagligen utsätts för hedersvåld- och förtryck i Sverige. Hijaben är inte en del av Irans ”kultur”, plaggets funktion är att kontrollera kvinnors sexualitet.

I Sverige ger vi dessutom bidrag till organisationer som sprider att det är kvinnans plikt att bära slöja. Vi skattefinansierar samfund som delar upp kvinnor och män och som proklamerar att slöjan bara är ett tygstycke, ingenting mer. Vilket enormt svek från jämställdhetslandet Sverige.

ANNONS

En kvinnlig riksdagskandidat för Partiet Nyans beskrev hijab som ”…ett sätt för kvinnor att neutralisera sin sexualitet till det minsta, vara mer skyddade och motsvara män i mänsklighet utan att män blir distraherade av kvinnors sexuella påverkan”. Hur kan man som offentlig person fortsätta nonchalera problemet med en sån definition?

Jag är inte iransk kvinna och jag kan inte föreställa mig hur förtrycket känns, men jag är kvinna. Just nu skriker kvinnorna i Iran för sin frihet, men i Sverige jämförs slöjan med en mössa. Mahsa Amini bar slöjan ”på fel sätt” och blev mördad för detta. Den stora skillnaden mellan hijaben och mössan är att jag inte förlorar mitt liv om jag tar av mig mössan.

ANNONS