Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Olivia Lindroth Steinwall, grön liberal skribent: Den vettlösa vuxenvärlden i sociala medier

Ungdomspolitiken är en spännande bubbla. Där förekommer tjuvnyp och hård ton, precis som i partipolitiken. Men vi är nästan alltid snälla mot varandra, för resten av världen kommer inte vara det.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Bild: Fredrik Sandberg/TT
Bild: Fredrik Sandberg/TT

Jag jobbar för Centerpartiets Ungdomsförbund, vilket gör att jag har koll på våra inkorgar och sociala medier. I ett av inläggen poserar Ida Alterå, vår ordförande, med armarna i kors bakom texten ”Öppna gränsen! Vi måste reformera samhällssystemen så att de som flyr hit kan skapa sig ett nytt liv i Sverige.” På Twitter finns 925 kommentarer under inlägget. De flesta är negativa. Majoriteten är rent hat. En del är riktigt obehagliga. Kort sagt är vi centerungdomar hjärntvättade idioter under psykos. På Facebook finns över tusen kommentarer under inlägget, från till synes vanligt folk i medelåldern och uppåt.

I vår inkorg ligger fem nya mejl. Fyra av dem är från äldre män som förklarar för Ida hur det ligger till på riktigt. Hon kan omöjligtvis veta det, för hon är ung, dum och hjärntvättad. Hon borde skaffa sig livserfarenhet innan hon öppnar munnen. Sen följer en rad groteska personangrepp som inte hör hemma i en lokaltidning.

Jag reagerar på två saker: Ett: Hade det varit bättre om ungdomsförbunden bestod av medelålders människor med masterexamen? Två: Var kommer ilskan ifrån? Vilka är ni som störs så av vårt engagemang?

Det femte mejlet i inkorgen är från en ung kille som vill engagera sig och undrar vad som krävs för att få gå med. Han är orolig över att han är oerfaren och kan för lite om politik. Hur ska jag förklara att det är okej att lära sig på vägen? Hur ska jag inspirera hans engagemang, när vuxna människor skapat minfält av hat?

I veckan scrollade jag förbi en tweet från Lina Arvidsson, före detta ungdomsrepresentant i EU. Vuxnas hat mot unga är ett allvarligt hot mot framtidens demokrati, stod det. Jag tyckte det lät lite dramatiskt; hat och trakasserier är återkommande för de flesta i en politiskt framträdande roll.

Sen funderade jag ett varv till - på egna erfarenheter, där ålder ofta verkar förstärka, om inte motivera, hatet. Är det rimligt att vuxna (i det här fallet menas äldre vuxna) provoceras så av drivna unga, som sällan besitter reell politisk makt? Jag hade hellre sett att ungdomen var en tid där engagemang uppmuntras och tid finns att växa i sina åsikter.

Ger man sig in i leken får man leken tåla, säger många. Samtliga ungdomar runt mig är rustade för kritik och mothugg, men när gav vi oss in på hat och trakasserier? Jag får ont i magen när jag ser våra medlemmar hängas ut på rasistsajter, men det som oroar mig mest är massan av vanligt folk som aldrig lärt sig internetvett.

Den partipolitiska ungdomsrörelsen krymper. Jag hoppas de skarpaste förmågorna kommer slåss om en plats vid framtidens förhandlingsbord. Om ingen skrämmer bort dem innan dess. Det tycker jag vore hundra gånger läskigare än en 23-årig tjej som vill reformera integrationspolitiken.