I onsdags morse valdes Magdalena Andersson till statsminister. Hennes spinndoktorer försöker utmåla detta som en nystart, men faktum är att hon är fullt ut ansvarig för den politik som bedrivits de senaste sju åren. Som Löfvens närmaste minister är hans misslyckanden lika mycket hennes. Det blir förvisso ett nytt ansikte på S-valaffischerna, men exakt samma politik som innan. Den som orsakat EU:s fjärde högsta arbetslöshet, elbrist mitt i sommaren, havererad integration och en skenande gängkriminalitet.
Och vad har Magdalena Andersson egentligen för svängrum att ta tag i dessa stora samhällsproblem? Inget alls hos sina vänner på vänsterkanten. Hon kommer vara bakbunden av vänsterkrav inifrån partiet och behöva hålla MP, V och C på gott humör samtidigt. Precis de partier som mest motsatt sig bidragstak, kämpat emot varje försök att skapa ordning i invandringspolitiken, motarbetat nya verktyg till polisen och varit de främsta påhejarna för stängda kärnkraftverk. Partier som skapat problemen eller inte vill erkänna att de finns kommer aldrig kunna lösa dem. I synnerhet inte när ett av partierna i regeringsunderlaget vägrar prata med ett av de andra.
Senare på onsdagen inträffade nästa stora händelse, när Miljöpartiet lämnade regeringen. Vi är många som firar! MP har visat tydligt att de inte är mogna uppgiften att styra landet. De har reducerat den ödesfråga som klimatet är till att handla om vem som har finast slogans och kan spendera mest pengar. MP har försenat och urvattnat nödvändiga reformer inom invandrings- och kriminalpolitiken, så att problemen bara vuxit. De är en destruktiv kraft i svensk politik. Jag är övertygad om att regeringen blir bättre utan MP.
Regeringen ska också få en mycket bättre ekonomisk politik tack vare Moderaterna. Under denna händelserika onsdag blev det nämligen också klart att det finns majoritet för den budget som M, KD och SD förhandlat samman. Med den plockar vi bort vänsterblockets bidragsvecka och ger pengarna till polisen och pensionärerna istället. Vi tycker nämligen att budgeten ska fokusera på att lösa Sveriges samhällsproblem - inte partiernas samarbetsproblem.
I händelsernas centrum fram till denna omvälvande dag har som vanligt Centerpartiet befunnit sig. Den där ”breda mitten” de talar om vet jag inte om någon mer än de själva ser. Men klart är att de står mitt i den röra de själva skapat. C har på en och samma dag lyckats med konststycket att både låta Vänsterpartiet avgöra valet av statsminister och ge Sverigedemokraterna inflytande över statsbudgeten. Just de så kallade ”ytterkanter” man byggt hela sin existens på att utestänga. Man kan inte annat än att skaka på huvudet över hur det gick med denna strategi. Klart är i alla fall att vi vaknar upp till en ljusare framtid med en MP-fri regering och en borgerlig statsbudget. Innan jag ens skrivit klart den här artikeln ser jag att Magdalena Andersson redan har avgått, efter sju timmar på posten. Vad månde bliva av denna rödgröna röra?
