Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Olivia Lindroth Steinwall, grön liberal skribent: Den patriotiska ärkeglobalisten

Patriotismen är värdefull just för att den inte hör till ett politiskt rum.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Gästkrönikan 5/6. Jag saknar mitt hemland, sa en vän till mig.

“Trivs du inte bättre här?’’ sa jag.

“Jo”, sa hon. “Jag har det jättebra här. Fast jag hade ju hellre haft det jättebra i Syrien.’’

Jag tror jag hade känt en kärlek till mitt land oavsett varifrån jag kom, på samma sätt som jag hade känt en kärlek till min familj även om den bestod av kriminella stolpskott. Känslan av grupptillhörighet, i stor som liten skala, är bland det mest mänskliga som finns. Med Carl Bildts ord är jag själv både stolt hallänning, stolt svensk, och stolt europé. Ärligt talat vore det rätt tråkigt om man inte kände något för platsen, folket, språket och kulturen man växt upp med.

Nu har jag också turen att komma från ett land som är värt att älskas ändå. Det är lättare att tycka om ett land där kvinnor får köra bil, män får gifta sig med män, och polisen inte skjuter mot journalister. Men det är en helt annan fråga.

Jag tycker ofta att patriotism underskattas i en förväxling med nationalismen, som enligt mig hör hemma på den historiens soptipp. Just därför vill jag ägna dagens text till att skilja på den personliga kärleken till sitt land, och den nationalstatsvurmande ideologin. Och jag tänker slåss för distinktionen! Nationalister ska inte få patent på att älska sitt land, eller använda den kärleken som argument för att försvara sin ruttna ideologi.

Nationalismen är vad som skickat miljoner unga män in i döden.

Patriotismen är vad som fört vidare kultur och traditioner över generationer.

Nationalism är att tycka att alla barn i Sverige ska kunna sjunga nationalsången.

Patriotism är att lära ut den till sina egna.

Nationalisten vill att staten ska värna det svenska kulturarvet.

Patrioten värnar det själv.

Som mycket annat tycker jag patriotismen är värdefull just för att den inte hör till ett politiskt rum. Jag älskar Sverige för sin natur och demokrati, men den dag Norrlands skogar brunnit ner och Rosenbad är fyllt av fascister kommer Sverige fortfarande att vara hemma. Min vilja att skydda dess intressen, däremot, upphör den sekund jag inte längre kan stå bakom dem. Det finns massor av svenska värden jag vill skydda och bevara. Men att sätta Sverige först för sakens skull, ser jag inget syfte. För förutom hallänning, svensk och europé, är jag i första hand världsmedborgare. Och rent ideologiskt är jag ärkeglobalist.

Min kärlek till mitt land är villkorslös, men min lojalitet är inte. Drick snaps, fira midsommar, sjung nationalsången, gnäll på vädret. Käka er sill och ta det lugnt.

Och när skäl finns: Skända flaggan, vägra vapen, svik fosterlandet, var onationell.