Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Erik Simander/TT

Den nödvändiga självklarheten

Att även mindre vattenproblem besvaras med åtgärder och vidare provtagning är ett sundhetstecken. Rent vatten är en självklarhet som vi samtidigt ska vara djupt tacksamma för.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Larm om förorenat dricksvatten väcker med rätta uppståndelse. Så även när det inte föreligger någon hälsorisk. De förhöjda halterna av det numera förbjudna bekämpningsmedlet Dinoseb som rapporterats i Ullared, Fagered och Fridhemsberg gör inte vattnet otjänligt, men ändå så har Vivad placerat ut vattentankar som en lugnande åtgärd.

Att en ny brun inte kan kopplas in på en gång beror också på att man väntar på provsvar för att vara säker på att inte den också skulle uppvisa likadana spårämnen. Man tar på alla sätt det säkra för det osäkra. Samtidig ska man komma ihåg att även med de förhöjda halterna håller vattnet fortfarande en kvalitet som man i många länder bara kan drömma om.

Att larm rörande dricksvatten tas på största allvar är fullkomligt naturligt. Det är svårt att tänka sig mycket annat lika nödvändigt för vår blotta existens.

Ändå har det inte alltid varit en självklarhet, och är det fortfarande inte på många håll. Det första vattenverket i Sverige invigdes 1861 vid Skanstull i Stockholm. Det var försätt med filtreringsapparat och kunde garantera rent dricksvatten.

Från början fanns det ett motstånd mot att dra dricksvattenledningar då det ansågs onödigt kostsamt, men i en tid när koleran härjade blev fördelarna med rent dricksvatten snart uppenbara. Sjukdomsantalen sjönk drastiskt i de områden som fick dricksvattenledningar.

Vid samma tid i London lyckades en Dr. John Snow (nej, inte han i Game of Thrones) härleda en våldsam koleraepidemi i Soho till en enda kontaminerad pump vid Broad Street. Läkaren förkastade den rådande teorin om att kolera spreds via ”dålig luft” eller ”miasma” och efter att ha studerat en karta av stadsdelen och markerat ut var de drabbade bodde, fann han att den nu ökända pumpen befann sig i princip i mitten. Denna undersökning betraktas som en av grunderna till den moderna epidemiologin.

I dag tar vi i Sverige rent kranvatten för givet. Kvaliteten kan förstås variera något från ort till ort och för städer med erkänt god vattenkvalitet brukar det vara en källa till stolthet och lokalpatriotism.

Även nu för tiden kan dock olyckan vara framme och en viss beredskap för otjänligt vatten är ändå inte så dumt. I augusti drabbades södra Kristianstad av en bakterieförorening, utan större skadeverkningar än omak, men tidigare under sommaren insjuknade i 2 000 norska Askøy. Här var det de beryktade E.coli-bakterierna som tagit sig in i kommunens vattentäkt.

2014 blev över 100 000 invånare i Örebro tvungna att koka sitt dricksvatten efter att en avloppsledning i vattentornet (det finns en restaurang där, som svar till vän av ordning som undrar vad avloppsledningar gör i ett vattentorn) förorenat hela det kommunala dricksvattensystemet.

2010 drabbades Östersund av ett omfattande parasitutbrott där mikroorganismen cryptosporidium spreds i dricksvattnet. Alla exemplen är exceptionella, men visar ändå att inte ens det bästa systemet är felfritt.

I Sverige har vi rätt att förvänta oss rent vatten, men vi ska också komma ihåg att det är en ynnest att kunna göra det. En ynnest alla inte har, och som vi själva bara åtnjutit i ett par generationer.