Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Helena Antoni: Den humanitära stormakten behöver möta verkligheten

Coronapandemin har fått förödande konsekvenser för världens mest utsatta. FN beräknar att ca 13 miljoner flickor kommer att giftas bort mellan år 2020 och 2030 som en direkt följd av pandemin. Vi ser även att könsstympningarna ökar, det könsrelaterade våldet ökar och att extremfattigdomen ökar för första gången på 22 år.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Att Moderaterna vill reformera biståndet har därför skapat stor uppståndelse då vissa sanningar aldrig tidigare ifrågasatts. Exempelvis enprocentsmålet som säger att Sverige ska betala ut 1% av BNI (bruttonationalinkomst) årligen. Världens rikaste länder har ett ansvar att bistå väldens fattigaste länder med resurser och kunskap, men detta måste präglas av en stark resultatorientering som genomsyrar alla led.

Sverige har länge varit en humanitär stormakt och varje år står svenska skattebetalare för flera miljarder i utvecklingsbistånd till världens fattigaste länder. SIDA:s budget för 2021 uppgår till 46 miljarder och internationellt ligger Sverige i absoluta toppen av världens givarländer. Med en sådan budget kan man förvänta sig stordåd i världen, men tyvärr inte. Forskning visar att ekonomisk tillväxt till ytterst liten del är biståndets förtjänst.

I en tid då det talas om förlorade år eller till och med decennier måste det svenska biståndet göra skillnad. Gör det inte det så måste man våga tänka om. I veckan kunde vi exempelvis läsa om hur svenskt bistånd använts för att tvinga utsatta kvinnor i Ghana till sex. Mat i utbyte mot sex, det var priset. Det är fullständigt oacceptabelt och jag blir uppriktigt förfärad när biståndsministern sedan säger att upptäckten är ”ett bevis för att systemen fungerar”.

Det duger tyvärr inte. Ska Sverige fortsatt vara stora givare i världen måste detta göras på ett mer resultatorienterat sätt. Vi kan inte fortsätta med målet att betala ut en viss summa utan tanke på vilka resultat det ska leda till. Målet med svenskt utvecklingsbistånd måste vara att utrota fattigdom och förtryck. Summan i sig är inget självändamål.

Det är inte bistånd som driver utveckling. Det är ekonomisk tillväxt som utgör den viktigaste kraften för att skapa hållbart välstånd. Det är enskilda människor som med sina drömmar och idéer gör världen bättre. Därför är åtgärder för att främja ekonomisk tillväxt, internationell handel och förbättrat företagsklimat helt avgörande för att nå biståndspolitikens mål – att utrota fattigdom och förtryck.

Kriser förpliktigar att ifrågasätta gamla strukturer och sanningar. Målet med utvecklingsbiståndet måste vara att det en dag inte kommer att behövas. Det kan låta hårt, men för mig betyder det raka motsatsen. I grunden måste det handla om på vilket sätt biståndet gör mest nytta, och har man inte det för ögonen är det lätt att trampa fel.

Biståndspolitikens mål ska vara att utrota fattigdom och förtryck. Men att arbeta för detta utan en vision om att biståndet en dag inte kommer att behövas är oärligt. Att önska fred på jorden utan att aktivt jobba för det är bara att drömma.