Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

STOCKHOLM 2014-06-20 Traditionellt midsommarfirande i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Foto: Hasse Holmberg / TT / kod 96 Bild: Hasse Holmberg / TT

Den gäckande mångkulturen

Den svenska kulturen, eller snarare mångkulturer, har åter letat sig in på debattsidorna. Det talas om svenska värderingar och om mångkultur och åter igen verkar frågorna bättre än svaren.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Diskussionen om mångkultur och svenska värderingar lyckas ofta med konststycket att verka uttjatad och yrvaken samtidigt. Detta beror nog dels på att det kan uppfattas som ett känsligt – och är ett komplicerat – ämne, där debattörerna inte heller alltid gör sitt bästa för att förstå motståndaren argument. Samtidigt så råder det fortfarande en viss förvirring om vad man egentligen pratar om.

Liberalernas nyvalda partiledare Nyamko Sabuni menade i en intervju under valkampanjen att för att ”lyckas bättre med integrationen måste också målsättningen om det mångkulturella samhället begravas”, ett uttalande hon till viss del sedan backade ifrån. Vad hon talade om var vikten av samhörighetskänsla och ett sammanhållande kitt och menade att mångkultur ”skapar isolerade öar av olika kulturer och etniciteter och nationaliteter”. I samma intervju ställde hon också den, förvisso retoriska, frågan om vad som överhuvudtaget menas med just mångkultur.

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor gick å sin sida ut under Almedalsveckan med att hon ansåg att ”mångkulturalismen som politiskt projekt är mogen för slutförvaring” och förordade i stället en ”samhällsgemenskap” som modellen framåt.

På frågan om judiska föräldrar som inte vill att deras barn ska fria jul gav hon det nu mycket uppmärksammade svaret att:

”Självklart måste man få lov att förhålla sig till traditioner och högtider på olika sätt. Men det är klart att det skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning om man också visar respekt för och bejakar det nya landets kultur”

I sin kontext är det ett märkligt uttalande. I Sverige har det funnits mosaiska församlingar sedan 1770-talet, så vilket som idag skulle vara det nya landet kan man fråga sig.

Att uttalandet skulle innebära att Kristdemokraterna har synpunkter på huruvida man får fira channukka i Sverige torde däremot vara en grav övertolkning, vilket Busch Thor också har påpekat. I det förtydligande hon lämnar säger hon dock att alla har rätt att vörda sina traditioner och att ” Sverige är, har alltid varit, och ska förbli ett land med många kulturer”.

Att i förbifarten försöka göra en poäng av skillnaden mellan å ena sidan ”många kulturer” och å andra sidan ”mångkultur” är inte särskilt hjälpsamt utan riskerar mest att föra oss än djupare ner i den semantiska malströmmen. Snarare väcks frågan huruvida någon egentligen vet vad de pratar om.

Alla vet att det idag finns människor från flera olika kulturer i Sverige. Den överväldigande majoriteten torde också acceptera det. Få vill nog inskränka andra människors möjlighet att fira sina högtider.

Men är det bara det som är mångkultur? Det är klart att begreppet kan rymma segregation och parallella samhällen så väl som ett framgångsrikt utbyte av olika traditioner. De som angriper mångkulturen definierar den just som en splittrande kraft.

Hedersförtryck är något som ofta anförs som en negativ konsekvens av mångkultur. Man menar, som Sabuni, att mångkulturen inneburit en flathet från majoritetssamhället och staten gentemot ett fenomen man aldrig skulle tolerera inom den egna gruppen. Förment välvilja och missriktad respekt skulle alltså i själva verket skada de mest utsatta.

Hedersvåld och hedersförtryck är ett enormt problem. Ett problem som förtjänar vår största möjliga uppmärksamhet. Det mångkulturella samhällets del i det ska naturligtvis beaktas på alla sätt. Men det är viktigt att angripa det på effektivast sätt och att göra det så att säga via mångkulturen kan bli, med tanke på en förvirring och oenighet som råder kring begreppet, att ta en förvirrande omväg.

Argumentet att detta är en ickefråga för att alla är självklart motsätter sig hedersförtryck är dessvärre en ganska ny sanning.

I sitt tal i Almedalen deklarerar vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt att ”vi har underskattat hedersvåldet”. Detta är ett viktigt erkännande som vi får hoppas är något mer än en läpparnas bekännelse.

Stora dela av den svenska vänstern har minst sagt dragit benen efter sig när det gäller att erkänna hedersförtryck som det problem det är. Vänsterpartiet var det enda parti som reserverade sig mot förslaget om en ny brottsrubricering för brott med hedersmotiv, när förslaget lades fram i riksdagens justitieutskott.

Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V), grundare till föreningen Varken hora eller kuvad som arbetar mot just hedersförtryck, har blivit utfryst och direkt motarbetad av sitt eget parti. Det är heller inte många år sedan Fi inte ens ville använda begreppet hedersvåld. Vissa var alltså väldigt senkomna, men det är bra att alla till sist slutit upp.

Men är frågan då egentligen löst för att det råder konsensus att hedersförtryck är oacceptabelt? Är hedersförtryck det enda problemet eller bara ett av flera i ett kluster? Är det så att alla som bosätter sig i Sverige fullständigt måste gå upp i majoritetskulturen för att vi ska undanröja alla integrationsproblem?

Precis som uppdelningen mellan assimilation och integration till viss del är falsk, även en från majoritetssamhället mycket tillåtande integration kommer kräva en viss form av anpassning, så är mångkultur och nationell sammanhållning inte alltid varandras motsatser. Att en minoritetskultur bevarar sina särdrag kan bidra till segregation men behöver inte göra det. En nationell gemenskap kan rymma flera kulturella uttryck, och människor är inte utlämnade till en binär identitet. Det blir helt enkelt en gradfråga.

Jag tror att integration, att flera kulturer lever i harmoni med en majoritetskultur, handlar om tre olika områden. Dessa tre områden är kategorier av olika beteenden om vilka Sverige måste göra sin syn fullständigt kristallklar för alla och en var.

Den första kategorin är ”det här får du inte göra”, beteenden som är förbjudna. I Sverige gäller svensk lag utan undantag eller kompromisser. Alla förväntas att leva i enlighet med den och har också rätt att förvänta sig likvärdigt skydd av den. Här måste man vara uppriktig med att dessa rättigheter och skyldigheter kan gå på tvärs med sedvänjor från andra kulturer men att det inte finns något förhandlingsutrymme.

Den andra kategorin är ”det här får du göra” och rör beteenden som är tillåtna och som du har rätt att din omgivning ska acceptera. Det här är beteenden som ingen får hindra dig ifrån att utöva och som gäller lika för alla, samma mötesfrihet, samma yttrandefrihet, samma religionsfrihet.

Den tredje kategorin är den absolut svåraste. ”Det här kan du göra men vi kommer förbehålla oss rätten att tycka att det är konstigt”. Den rör beteenden som är tillåtna men inte accepteras av majoritetssamhället.

Svensk lag ska till exempel inte diktera hur människor hälsar på varandra. Det är anmärkningsvärt att Sveriges Statsminister har stått i riksdagen och deklarerat att ”i Sverige tar vi varandra i hand”. Sanningen är att i Sverige tar den övervägande majoriteten i hand. Ingen ska kunna tvinga dig att göra det. Däremot kan du inte räkna med att inte bli betraktad som apart på grund av ditt beteende om du inte tar i hand. Tar du sen inte i hand för att personen i fråga är av det motsatta könet får du till och med räkna med att bli betraktad som suspekt; och så måste det få vara.

Gränsdragningsproblematiken är naturligtvis enorm. Vilka beteenden ska vara kriminaliserade, vika måste vi acceptera och vilka måste vi tolerera men inte acceptera? Att vara ärlig med att den tredje kategorin över huvud taget existerar är i alla fall en början.

Detta hoppas jag på sikt kan leda till ett fungerande, mångkulturellt samhälle. Fast om det kallas för mångkulturellt eller inte är inte det viktiga, så länge det just är fungerande.