Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elisabeth Falkhaven: Demokratin, människan och makten

Hur människan behandlar djuren säger allt om hur vi människor ser på oss själva och vår relation till naturen och djuren.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Nu är det budgettider och den parlamentariska verkligheten är svårarbetad, och intressant skulle jag vilja säga. Det sätter oss alla på prov, hur villiga vi är att samarbeta, ge och ta. Det sätter också demokratin på prov. Det är en oviss sits om regeringens förslag ska gå igenom eller inte. Det betyder att många samtal har förts, likaså förhandlingar, för att förhoppningsvis få igenom den budgeten som nu är framarbetad av regeringspartierna.

Vi hoppas att övriga partier anser att budgeten är tillräckligt tilltalande även för dem, så att den inte röstas ner. Det är nämligen en bedrövlig sits att sitta i regeringen och styra med andra partiers budget. Det gjorde vi första året under denna mandatperioden och det gjorde ont i både själ och hjärta när vi tvingades genomföra nedskärningar i trygghetssystemen, skydd av natur m.m. m.m. Det är inget jag vill uppleva igen.

En sida av demokratin som jag är förundrad över är de frågor där undersökningar genomförts flera gånger under åren och där folket med tydlig röst säger vad de vill, men politiken ändå styr åt annat håll, år efter år. En sådan typisk fråga är minkfarmerna. Svenska folket har med tydlig röst under lång tid sagt att de vill att minkfarmningen ska upphöra. 76 procent i senaste undersökningen. Det tycker vi också. Men det är bara tre politiska partier som försöker driva frågan åt det hållet; Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Liberalerna.

Att hönor ska slippa leva i burar i hela sina liv är ett annat tydligt önskemål från svenska folket och att det ska bli förbjudet med smällare, raketer och fyrverkerier ett annat. Vad beror det på att dessa problem fortfarande är olösta, frågar jag mig ofta? Det är inga megafrågor så det borde gå att följa svenska folkets vilja här. Så länge vi i politiken väljer att inget göra för att åtgärda dessa problem vågar jag påstå att vi inte följer djurskyddslagens intentioner. Jag har drivit frågorna hårt under innevarande mandatperiod och vi kommer små steg framåt, men när vi kommer fram till skarpt läge så blir det stopp. Om det beror på att den övervägande majoriteten av politikerna anser att annat alltid är viktigare eller vad det beror på, vet jag inte, jag kan bara gissa.

Samtidigt hoppas och önskar jag av hela mitt hjärta att någon dag, någon gång i framtiden så får alla hönor i Sverige springa ut i solljuset på dagarna och sova i trygga hönshus på nätterna, att inga fler hästar, kor, hundar, fåglar eller andra djur dör av skräck runt nyårsafton och att inga fler minkar behöver växa upp i små stålburar för att bli päls åt människor.

Hur människan behandlar djuren handlar i grund och botten om makt och säger allt om hur vi människor ser på oss själva och vår relation till naturen och djuren. Det ger oss också en bild av den nuvarande klimatkrisen, att människan har fokuserat på sina egna behov helt och fullt, tappat kontakten med naturen och förståelsen för att allt hänger samman. Vi behöver stanna upp och återfå respekten för livet, inte enbart våra egna liv.