Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Olivia Lindroth Steinwall: Debatten om Ismail visar brister med public service

I veckan släppte SVT “Persona non grata”, om den tidigare hyllade, nu hatade, komikern Soran Ismail. I dokumentären får vi följa Soran efter #metoo, och vad som händer när man är utpekad men inte dömd. Dokumentären var, föga förvånande, kontroversiell och blev snabbt en snackis.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Många är upprörda över att en anklagad våldtäktsman ännu en gång ges utrymme i media. De menar att det är ett hån mot kvinnorna som anmält Soran, och att utrymme istället borde ges till utsatta. Andra menar att det finns värde i att skildra alla perspektiv.

Debatten belyser ett problem som är större än Soran Ismail; mediebolag med SVT:s magnitud kommer aldrig kunna vara neutrala. Även i strävan efter objektivitet, är det subjektiva bedömningar som avgör vad som är värdefullt att skildra. Man tar ställning genom att välja vad man visar - och vad man väljer att utelämna.

Vi betalar en dryg hundralapp i månaden för public service. Det är ungefär vad jag betalar för Netflix, Storytel och andra streamingtjänster. När dessa tjänster inte lever upp till mina förväntningar, eller när de beter sig oetiskt, kan jag välja att säga upp mitt abonnemang. Det kan jag inte med SVT. Med offentlig finansiering kommer därmed ett stort ansvar. Det gör att missnöjet blir desto större när förtroendet missbrukas. Föreställ dig själv: förutom att din förövare får prata ut om hur dina anklagelser förstörde hans liv - så är det dessutom dina skattepengar som har bekostat det?

Jag anser att public service ska finnas kvar, för viktig samhällsinformation. Det finns också mycket jag skulle vilja stryka ur deras uppdrag, som jag ändå tar del av. Personligen uppskattar jag exempelvis P3:s podcasts. De som försvarar nuvarande form för public service påpekar ofta att det här är subjektivt. Vad som är “trams” för någon kan vara veckans höjdpunkt för en annan. Vi ser värde i olika typer av media. Genom detta resonemang sätter de också fingret på problemet. Vem ska bestämma vad som är “i allmänhetens tjänst”? Vem ska bestämma att just Soran-dokumentären ska få smita förbi marknadskrafterna?

Det är vid debatter som den kring “Persona non grata” som bristen i statlig media lyser igenom. Så länge alla betalar, kommer alla ha åsikter om vad pengarna ska gå till. Åsikterna kommer att gå isär. Många är överens om att dokumentären var en förkastlig användning av skattemedel. Samtidigt blir det problematiskt om statlig media ska bedöma värdet på olika perspektiv i ett rättsfall. Dilemmat uppstår, i vanlig ordning, vid momentet “gränsdragning”. Om du tycker det är viktigt att SVT ska få våra pengar för att göra vad de vill, då får du nog finna dig i att de emellanåt kommer använda dem för att göra program som du ogillar, eller fokusera på fel saker. Typ Soran Ismail.

Låt Soran prata ut, men låt oss andra slippa betala för det. Min slutsats blir att det kanske är bäst om det offentliga inte bestämmer över vad som är värdefullt. Även om det innebär att jag får pröjsa en slant för mina podcasts.