Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Maria Haldesten: De svarta svenska skeletten måste fram ur garderoben!

Sommarens protester mot rasism och historiska oförätter visar på vikten av att tala öppet om det förflutna. En historia om grymma brott, men också halländska föregångsmän.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

I ett fläckat svenskt förflutet, tänds en halländsk fyrbåk för att visa den rätta vägen. Den första svenska riksdagsledamoten som satte skammen på pränt – och krävde förändring – var nämligen Bengt Gudmundsson från Berte i Slöinge.

I mars 1840 tar den rättrådige lantbrukaren och riksdagsmannen fram pennan för en – för tiden – radikal och vass protest:

”Det är ej väl och ej värdigt Sverige att dess lagstiftning icke känner huru ett Sverige tillhörigt land förvaltas, om dess invånare ånjuta svenskmannarätt och frihet... om det moraliska rättstillståndet är sådant att det hedrar det svenska namnet.”

Tyvärr tar hans kloka motion inte tillräcklig skruv. Den transatlantiska slavhandeln via den svenska slavön Sankt Barthélemy har visserligen, vid det laget, i princip upphört. Men framtiden för ön och dess mest utsatta svarta invånare ska förbli oklar ännu en tid. Först fem år senare fattar riksdagen beslutet om att förbjuda slaveri i hela riket. Det skriver Maria Ripenberg i sin bok ”Historiens vita fläckar”.

På ön lever då 523 förslavade svarta invånare kvar. De köps fria av svenska staten - till underpris sett ur ”ägarnas” perspektiv. Ytterligare drygt två decennier senare säljs ön till Frankrike – och ett av de mest vedervärdiga kapitlen i svensk historia sopas helt sonika under mattan.

Inte ens när man besöker ön talar man öppet om vad som försiggått i den hamn där de pittoreska gatorna åter försetts med de gamla, svenska namnen. Minnesplatserna över det svenska arvet har förvisso blivit fler sedan jag vandrade där för fem år sedan. Men det är inte den brutala ärligheten som vårdas. Kanske antas de rika turisterna ta anstöt av påminnelser om hur ”uppstudsiga” slavar piskades blodiga i skjulen i hamnen?

Hur många som verkligen såldes, hur många barn som slets ur sina mödrars händer och hur många som dog, kanske vi aldrig får veta. De officiella dokument som finns ger en friserad bild. När andra länders lagstiftningar började bli mer humana, fortsatte handel att ske i skymundan i den där bildsköna paradisviken.

Ön var liten, och den svenska slavhandeln blygsam i omfattning i jämförelse med de stora kolonialmakternas. Men runt 1800 räknades Gustavia som Sveriges femte största stad. Det säger ändå något.

På ön gällde, vilket Bengt Gudmundsson påminde riksdagen om, inte svensk lag. I stället hade den franska ”svarta lagen” som införts - en lag som beskrev vilken kroppsbestraffning som slavar godtyckligt kunde utsättas för. Även dödsstraff förekom.

Att de svenska handlarna och slavägarna skulle ha varit mildare och mer rättskaffens än andra är en myt vissa velat vårda. Men de rättsliga dokument som finns bevarande ger en annan bild. De svarta kunde behandlas värre än de djur de delvis ansågs vara - oavsett om du där och då frågade guvernören, prästen eller slavhandlaren.

Varför är detta viktigt att veta? För att det delvis förklarar den afrofobi som drabbar svarta människor i Sverige. Det påminde Forum för levande Historia om när under tisdagens seminarium om bland annat Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln.

Samma dag kom beskedet från anrika British Museum att man har petat ned en av museets grundare från hans piedestal. Man har placerat slavägarens byst bland de artefakter han donerat.

Historisk rättvisa? Ja.

”Brittiska museet har arbetat hårt med att utvidga arbetet med den egna historien, imperiets historia, kolonialismens historia och slaveriets. Dessa ämnen behöver diskuterats ordentligt. Vi måste förstå vår historia”, förklarar museets chef för the Daily Telegraph.

Detsamma gäller förstås för Sverige. Vi måste förstå vår historia, erkänna vår skuld.

Nyligen presenterade den Karibiska gemenskapens (Caricom) gottgörelsekommission ett krav på att Sveriges kungahus och regering offentligt ber om ursäkt för sin roll i slavhandeln. Regeringen säger sig ännu inte ha fått ett formellt krav. Och hovet hänvisar till regeringen.

Kommer kravet bör dock en verbal ursäkt inte sitta långt inne för en ett land som gärna vill se sig som en moralisk stormakt.

Den karibiska slavöns gator bär svenska namn. Men var finns slaverimuseet?