I dagarna firar vi 30 år sedan murens fall. Jag skriver firar, för sällan har demokratin skördat en så stor och så fredlig seger. Jag skriver ”murens fall”, för närmare precisering är närmast överflödig. Berlinmurens fall och Tysklands återförening intar en särställning i efterkrigstidens historia. Som enskild händelse är den remarkabel, som del i det demokratiska dominospelet fullkomligt avgörande.
Efter omfattande protester och att många östtyskar flytt via omvägar, bland annat via den ungersk-österrikiska gränsen som börjat luckras upp, tillät till sist DDR privata besök över till väst. På grund av det enorma trycket och den förvirring som följde såg man till sist ingen annan lösning än att öppna gränsövergångarna, att öppna muren.
Mellan 1949 och 1961 lyckades miljontals östtyskar fly till väst. Det var detta som muren skulle sätta stopp för. I det visade den sig brutalt effektiv. Endast omkring 5 000 lyckades kringgå den. Hur många som dog är fortfarande omdiskuterat. Uppgifter varierar från drygt 100 till närmare 250.
Så sent som 1989 föll fortfarande östtyskar offer för gränsvakternas kulor. Den siste som dog under ett flyktförsök från Östberlin var Winfried Freudenberg, i mars samma år som muren föll. Han omkom i Västberlin, där han störtade, med den hemmagjorda varmluftsballong han genomförde flykten.
Den 9 november blev startskottet, men det skulle dröja ända till 3 oktober 1990 innan Tyskland verkligen återförenades. Processen var på intet sätt okomplicerad och det forna DDR dras fortfarande med problem, så som en högre arbetslöshet än de västliga förbundsstaterna. Att en totalitär diktatur lyckades upptas i en västlig demokrati under helt fredliga förhållanden är och förblir dock sensationellt. Östtyskarna vann inte bara alla de friheter vi idag tar för givna, de kastade också av sig en av de mest repressiva regimerna i modern tid.
Så trots integrationsproblemen förblir Tysklands enande en av 1900-talets största demokratiska triumfer. De glädjescener som utspelade sig när människor för första gången på en generation fritt och utan fara kunde korsa gränsen, och sen börja riva själva muren är ett starkt vittnesmål om människans inneboende frihetstörst. Bitar av Berlinmuren blev populära souvenirer och presenter. En liten bit av den absoluta ofriheten var nu en glädjefylld symbol för frihet.
Hyllningskören var dock inte fullständigt samstämmig. Bland den svenska vänstern fanns det både en och annan som misstrodde ett enande av ett demokratiskt Tyskland och till och med, för att tala med Karl Gerhard, fällde en ”Brandenburger tår”. Den förre ledaren för Vänsterpartiet Lars Ohly blev ökänd för att just öppet ha sörjt murens fall.
Allt detta är nu 30 år sedan. Vilka ställningstaganden kommer om ytterligare 30 te sig lika världsfrånvända? Historien lär oss, förutom att den aldrig slutar, att det kan gå fort när man hamnar på dess skräphög.
