Ledare 25/8. Mormoderns ögon tåras. Tänk att få krama sitt barnbarn. Att få sitta tätt intill pojken, döpt efter hennes egen far. Vem hade kunnat ana att ett sådant kärt besök skulle bli sällsynt lyx?
Till slut var dock stunden inne. När solen stod som högst öppnade sig möjligheten. Men det krävdes en 16-åring som hade varit tålmodig och självuppoffrande nog att isolera sig i två veckors karantän. Så blev nära umgänge och sommarjobb på släktens isolerade gård möjligt.
Att hitta en sådan lösning är inte alla förunnat. Men det finns skäl att påminna om att alla vägar till en kram inte kräver att staten eller kommunen skall släppa till. Ibland måste man ordna själv. Men hur många har varit beredda att viga två veckor av sin semester åt karantän för att sedan kunna kramas med den äldre släkten? Kanske inte alla som skulle ha kunnat.
Alla som inte har haft äldre anhöriga på äldreboenden har dock kunnat trösta sig med att väldigt många sommardagar har bjudit på goda möjligheter till umgänge utomhus. Faktum är att det senare borde ha varit möjligt för ännu fler, eventuellt med lite lätt bistånd från personal på boendet. Det är nämligen inte bara möten bakom smart plexiglas som stått till buds – egentligen.
”Besöksförbudet hindrar inte att den boende träffar personer, exempelvis anhöriga och vänner, utanför boendet. Men en del personer kan behöva hjälp av personal för att ta sig ut. Vid kontakter med andra människor utanför boendet är det viktigt att var och en följer de allmänna rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten om god handhygien och fysiskt avstånd.”
Så står det på Socialstyrelsens webbsida. Ändå är det som om informationen inte riktigt gått fram - trots att bot mot isolering och ensamhet i en del fall borde ha kunnat finnas lite närmare till hands än många trott.
– Att tillåta besök för att stilla oro är ett av tre undantag som kan göras från förbudet, påminde Lena Hallengren (S) häromdagen.
Trots att det även funnits möjligheter till att göra undantag för de äldre psykiska hälsas skull har ansvariga på vissa boenden varit överdrivit nitiska.
Skälet är förstås det som gång på gång beskrivits som det stora svenska misslyckandet - nämligen smittspridningen i äldreomsorgen. Det misslyckandet är en del av förklaringen till att det kan dröja ännu en månad innan besöksförbudet lyfts. Beslutsångesten har att göra med att ett hävt förbud, i ett värstascenario, skulle kunna utlösa en andra Coronavåg inom äldreomsorgen.
Men om alternativet är att de äldre ”dör av sorg”, som en anhörig i Varberg uttrycker saken?
Faktum är att en regeringskritisk geriatrikprofessor, Ingmar Skoog, redan varnat för att vi skyddar de äldre till döds, att det är inhumant att upprätthålla besöksförbudet.
När nu hösten kommer, och mötena utomhus blir svåra av praktiska skäl, är det dags att Sverige lättar på restriktioner. Anhöriga som i övrigt lever försiktigt och följer samma basala hygienrutiner som personalen vid enskilda besök, borde kunna låtas besöka sina nära och kära i deras privata rum.
Varje möte mellan människor är en potentiell smittfara i pandemitid. Men att låta makar mötas eller barn få besöka sina föräldrar under ordnade former är ändå en rimlig risktagning. Att införa besöksförbud var rätt när smittan rasade som värst. Men nu måste vi tänka i helhetsperspektiv. Äldre människor bör inte nekas det sociala umgänge som gör den sista tiden meningsfull - såväl för dem som deras anhöriga. Kan andra länder hitta en rimlig balans mellan försiktighet och besöksfrihet bör det inte vara omöjligt här.
