Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Talibanernas Mullah Abdul Ghani Baradar med den kinesiske utrikesministern Minister Wang Yi.  Bild: Li Ran
Talibanernas Mullah Abdul Ghani Baradar med den kinesiske utrikesministern Minister Wang Yi. Bild: Li Ran

Richard Böhme: Cyniskt spel i talibanförhandlingarna

USA:s tillbakadragande ur Afghanistan öppnar upp dörren både för talibaner och auktoritära grannländer.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 2/8. Det har närmast blivit ett skällsord, "taliban" har kommit att bli synonymt med oresonlig extremism, en jämförelsepunkt för något brutalt dogmatiskt. Efter 20 år kan nu talibanerna vara på väg att återta makten i Afghanistan och västvärlden låter det ske.

Talibanerna har i dag befäst territorium över hela landet. 15 miljoner människor, hälften av landets befolkning, uppges leva i talibankontrollerade områden eller på platser där talibanerna regelbundet utför angrepp.

I Mazar-e-Sharif, där den svenska Isaf-styrkans Camp Northen Lights än gång stod, har stadens civilbefolkning behövt bilda miliser för att försvara staden. De afghanska regeringstrupperna klara det långt ifrån på egen hand.

Den afghanska regeringen håller fortfarande många tätbefolkade områden och större städer, men talibanerna har siktet inställt på att inta Kunduz och Kandahar och många fruktar att huvudstaden Kabul till slut också står på tur.

Att denna offensiv är möjlig beror på att de amerikanska trupper som varit stationerade i landet sedan 2001 är på väg att dra sig ur. 11 september, 20 år efter terrorattentaten mot Pentagon och World Trade Center, utförda av det då Afghanistanbaserade al-Qaida, ska markera slutpunkten på USA:s längsta krig, men kommer bara innebära mer ofred för landet de lämnar.

Att härbärgera al-Qaida är nu lågt ifrån talibanernas enda brott. Folkrättskränkningarna och det massiva kvinnoförtrycket är så omfattande att det nästan blir svårt att åskådliggöra. En handling, i jämförelse långt ifrån den värsta, fångar dock talibanernas essens.

I mars 2001 förstörde talibanregimen de två Buddhastatyerna i Bamiyandalen. 38 och 55 meter höga stammade statyerna från 500-talet och ansågs som lysande exempel på greko-buddhistisk konst. Men talibanerna ansåg att de var avgudabilder och trots enorma protester, även från den muslimska världen, sprängdes statyerna i bitar.

Det är alltså denna rörelse som mycket väl kan återta makten i hela Afghanistan. Därför är det djupt oroande, om än förväntat, att flertalet av regionens stormakter nu för samtal med dem och öppet betraktar dem som en legitim part.

I dessa förhandlingar ger alla uttryck för en sällan skådad cynism. Pakistan verkar ha slutit ett avtal som går ut på att landet säger nej till amerikanska militärbaser i utbyte mot talibanernas hjälp att bekämpa egna islamister, en rörelse som till och med heter Tehrik-i-Taliban.

Kina har gått så långt som att ge rörelsen en audiens med landets utrikesminister Wang Yi. Här talas om vikten av stabilitet och talibanerna ser framför sig kinesiska investeringar och Kina afghanska naturresurser. Att Kina har internerat uppskattningsvis 1 miljon muslimer verkar inte bekymra talibanerna nämnvärt, precis som att de 3,5 miljoner afghanska internflyktingarna knappast oroar Peking.

Så ser spelreglerna ut när västvärlden vänder brädet ryggen.