Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Kammaråklagare Jim Westerberg och Shahrzad Rahimi.  Bild: Adam Ihse/TT
Kammaråklagare Jim Westerberg och Shahrzad Rahimi. Bild: Adam Ihse/TT

Elin Larsson: Civilkuraget måste bli bättre – även efter krisen

Kan ett mord på en 17-årig tjej lära oss någonting om civilkurage?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Vad har mordet på 17-åriga Wilma Andersson lärt oss? Vikten av civilkurage, att våga gå upp och säga till om man misstänker att någonting inte står rätt till eller i alla fall ringa polisen. Och att även barn kan falla offer för dödligt våld där gärningsmannen är någon de älskar.

Under onsdagen (17/6) meddelade tingsrätten i Uddevalla att man ansåg ex-pojkvännen vara skyldig till mordet. Innan domen faller ska mannen genomgå en rättspsykiatrisk undersökning och därefter faller domen. För de anhöriga är det såklart en lättnad att få ett någorlunda avslut även om stora delar av kroppen fortfarande inte hittats. Mordet på Wilma har varit uppmärksammat och engagerat många.

Under förhören med familj och bekanta framkommer det hur ex-pojkvännen varit kontrollerade och svartsjuk. Vi vet sedan innan hur det för en kvinna kan vara livsfarligt att vara i en kontrollerande relation, eller att försöka lämna den. Men av allt som är sorgligt i Wilma Anderssons fall är något av det mest anmärkningsvärda hur grannarna i trapphuset vittnar om att de hör hjärtskärande skrik i upp till 20 minuter. Alla hör det men ingen gör något utan alla antar att någon går upp och kollar läget. När skriken tystnar tolkar flertalet det som att bråket är över men med i facit i hand vet man vad tystnaden berodde på.

Det bristande civilkuraget kan ha blivit Wilmas fall. Om bara någon vågat gå upp, själv eller tillsammans med en annan granne, eller ringt polisen hade Wilmas familj kanske i alla fall haft en kropp att begrava. Det går såklart aldrig säkert att säga men det är anmärkningsvärt hur alla hör skriken men ingen tycker att det angår dem. Under Coronakrisen har man slutit upp för varandra på ett sätt man inte tidigare gjort. Den hjälpen kan inte bara stanna vid mataffären utan förhoppningsvis kan Wilmas död bli grogrund för en ny diskussion om civilkurage.

Huruvida Sverige borde lagstifta om civilkurage eller inte har varit uppe för debatt flertalet gånger. Blåljuspersonal har vittnat om att folk ställer sig och fotar eller filmar olyckor snarare än att hjälpa till. Sedan 2018 finns en lag gällande olaga integritetstrång, där den som fotograferar eller sprider material från olyckor där enskilda personer finns kan straffas men det får fortfarande inte fler att hjälpa till. Att lagstifta vore dock fel väg att gå, risken är stor att den som sett något men inget gjort inte vågar vittna av rädsla för eventuella påföljder. Snarare behövs det en diskussion om vikten av att våga vara en obekväm granne, säga till när man befarar att allt inte står rätt till och larma polisen hellre en gång för mycket än en gång för lite. Det är mordet på Wilma ett typexempel på.