Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Olivia Lindroth Steinwall: Bra vanor att behålla även efter pandemin

Det är mars. Några kollegor och jag har tagit ut en komptimme för att gå och bowla på vår lunchrast. Det kommer en flash från Aftonbladet, tätt följt av ett sms från chefen, om att det nu är dags för hemmajobb. Två veckor ska vi prova, sen utvärdera. Vi hade tänkt gå tillbaka till kontoret efter bowlingen, men istället går vi raka vägen hem.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Jag bestämmer mig för att göra det bästa av en unik situation. I ett par veckor njuter jag av att sätta klockan på kvart i åtta, ta telefonmöten från yogamattan och låta sminknecessären samla damm. Det tar lång tid innan jag förstår att min återkomst till kontorskläderna inte ligger precis runt hörnet. Det dröjer faktiskt till november innan det känns värt att plocka hem en ordentlig skärm från kontoret och jag slutar sitta och jobba på soffan med min lilla laptop i knät.

Jag minns hur artiklar som förutspådde en långdragen pandemi framstod som klicktörstande alarmism bakom betalväggar på kvällstidningarnas webbsidor. I efterhand undrar jag vad som hade hänt med vår inställning, om vi fått facit i hand. Om någon hade sagt: “Så här är ditt liv nu! Vänj dig.”

Hade det förberett oss? Hade det underlättat för oss, att kunna planera? Eller hade det bara skapat en kollektiv känsla av uppgivenhet? Kanske var det lika bra att vi fick leva i hoppfull ovisshet genom de faser som följde den initiala chocken: toapappersbunkrandet, bananbrödsbakandet och pajkastningen. Utan att märka något, kunde vi glida in i det nya normala, där en handskakning är mer uppseendeväckande än ett andningsskydd.

Visst känns det främmande numera, att se folk skaka hand eller festa på film? Själv hoppar jag till. Det är svårt att tro att det någonsin kommer kännas naturligt att knö sig in i en proppfull tunnelbanevagn igen (även om det för mig som hallänning aldrig kändes särskilt naturligt från början), och nog kommer jag för en god tid framöver försöka kväva ofrivilliga nysningar om jag är ute bland folk. Jag tror fler än jag per automatik drar sig till varje handspritsflaska som flugor till en sockerbit, backar undan från pensionärer, och håller andan när vi passerar någon som hostar.

Ett par nya vanor har jag inget emot att vi behåller. Jag är inte först med gissningen att digitala möten, exempelvis, är här för att stanna. Det här tramset vi sysslade med innan, att gå till kontoret med hosta och rinnande näsa, kan vi däremot stryka för gott. Hygienen kan vi ta med oss - jag är nog inte ensam om att ha varit ovanligt skonad från förkylningar och magsjuka det senaste året. Jag tror heller inte jag är den enda som varit mindre trött och stressad. Mitt lättdistraherade sinne hade nog mått fortsatt bra av ett par timmar ostört hemmajobb emellanåt, och någon dag i veckan hade jag gärna sluppit stövla ut i mörkt ösregn klockan 07:15.

Jag är medveten om att jag tillhör den lyckosamma grupp för vilken pandemin handlat om inställda resor och uteblivna krogbesök, snarare än intubering och respiratorer. Även om vi varit skonade, så har även vi fått en ny verklighet. Vi människor har en tendens att kunna vänja oss vid det allra mesta. Lyckligtvis även en tid efter coronapandemin. Jag hoppas den består av välfyllda uteserveringar och hetsig mellandagsrea - men kanske med renare händer. Och lite mer tid för bananbrödsbakande.