Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Bildcollage Haldesten/TT
Bild: Bildcollage Haldesten/TT

Maria Haldesten: Blir demoniseringen av Astrid Lindgren en ögonöppnare?

Kan Putins senaste tilltag väcka den vänster - exempelvis i Varberg - som delvis hyllat den ryska propagandan om nazism i Ukraina?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ett lysande grävjobb om en folkkär svensk, eller bara ännu en skamlig attack i det pågående ryska propagandakriget? Vad en nyligen utskämd Leninpristagare, eller Leninprisets stödjande fader, skulle tycka om de affischer som nu sprids i Moskva låter vi vara osagt.

Men att falsk lovsång hörts från nämnda håll i Varberg, när rysk propaganda nådde en svensk ledarsida, är ett faktum.

Ändå hade det "grävjobb" som Leninpristagaren Ekis Ekman åstadkom stora likheter med den smutskastning mot svenska ikoner som Moskva nu ägnar sig åt. Syftet var likartat - att brunsmeta och så tvivel. Kanske var till och med den ursprungliga avsändaren densamma.

Affischkampanjen i Moskva, som varit på allas läppar sedan i tisdags, är signerad organisationen "Vår seger". Men även en dåre torde förstå att det borde stå Kreml.

Detsamma gäller för pågående försök till karaktärsmord mot ukrainare i allmänhet och ukrainska journalister i synnerhet - som systematiskt utmålas som nazister och/eller Natolakejer.

Det ryska narrativet om oberoende ukrainska journalister hade hunnit spridas via en rad Kremlvänliga kanaler innan det slank in på ledarsidan i ETC. Att kanaler med namn som The Grayzone, World Socialist Web site och Mint Press News med flera har återberättat samma story är förstås lika lite ett resultat av berömvärd journalistik som den historia Kajsa Ekis Ekman återberättade.

Smutskastningarna följer den ryska mallen för informationskrigföring - och vi kan förvänta oss att den fortsätter märkas i Sverige.

Exakt hur utstuderat herrarna i Kreml jobbar framgår av den prisbelönta finska journalisten och författaren Jessikka Aros bok "Putins Troll" - som nu kommit ut på svenska. Hon beskriver hur en rad personer i flera länder, från journalister till svenska forskare, blir måltavlor och trakasseras av ryska "troll", samt deras svans av nyttiga idioter. Extra bekymmersamt blir det när etablerade medier okritiskt hakar på, likt Aftonbladet Kultur gjorde i fallet med den välrenommerade forskaren Martin Kragh.

Jessikka Aro vet alltför väl hur det känns. I boken berättar hon om den förföljelse och de dödshot som riktades mot henne efter att hon grundligt undersökt Rysslands informationskrig - och klätt av de ryska trollfabrikerna. Med anledning av boksläppet berättade hon nyligen om detta i SVT.

I boken ägnas ett kapitel åt RT. Alltså den kanal som Leninpristagaren fick sparken efter att ha hyllat - och som Lasse Diding lika ogenerat vikt ut sig i.

Nyhetsankaret Liz Wahl, som i direktsändning avgick från RT (tidigare Russia Today), berättar om hur den ryska kanalen bland annat har till uppgift att misskreditera och förminska Ukraina. Hon beordrades att skriva om Ukrainas "nynazistiska regering" - trots att det inte finns någon sådan.

Nu har tillgången till RT stryps genom sändningsförbud inom EU. Men det hindrar alltså inte att det ryska narrativet slinker in bakvägen i svensk press.

Är det problematiskt?

"I ett öppet samhälle är det tillåtet att få betalat för att agera troll åt Ryssland eller att sprida felaktiga uppgifter som en nyttig idiot", säger den svenske forskaren Martin Kragh i boken "Putins troll".

Så är det. Och yttrandefriheten kan vara värd dö för.

Men det ligger något patetiskt över gråtvalsen kring en journalist som fallit i samma grop som hon nyss försökt gräva åt ukrainska kollegor. Och det finns skäl att häpna över ett antal skribenters vurm för att låta "konträrer" publicera sig varhelst.

På GP:s ledarsida skriver Adam Cwejman att en rik offentlighet kräver "fritänkande intellektuella".

Ska vi tolka det som att det vore uppfriskande konträrt att läsa om Astrid Lindgrens nazism på svenska ledarsidor också?

Problemet är ju att det inte handlar om "fritänkande" när någon sprider vidare propaganda som kokats ihop i en trollfabrik i Sankt Petersburg!

I en tid när desinformation är ett växande problem bör etablerade redaktioner göra sitt yttersta för att inte bistå trollen. Istället bör fler, i mediebranschen och utanför, friska upp sina kunskaper kring det ryska informationskrig som stadigt har trappats upp. Jessikka Aros bok ger en kuslig inblick i omfattningen.