Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

MALMÖ 2018-01-17 
Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket - gemensamt servicekontor i centrala Malmö. 
Foto: Johan Nilsson / TT / Kod 50090  Bild: Johan Nilsson/TT
MALMÖ 2018-01-17 Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket - gemensamt servicekontor i centrala Malmö. Foto: Johan Nilsson / TT / Kod 50090 Bild: Johan Nilsson/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Bidragstjuvar urholkar tilliten till systemen

Med samkörning slipper bidragssökande att lämna in intyg flera gånger

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, ska socialdemokraten Gustav Möller ha sagt. Och få slöserier är en stöld i så bokstavlig bemärkelse som bidragsfusket. Skrupellösa individer tillskansar sig offentliga medel de inte har rätt till, och skattebetalarna får stå för det kriminella kalaset.

Ett flertal extremfall har uppmärksammats stort. Människor som hävdat att de är rullstolsbundna, men som visat sig kunna gå när myndigheterna knackat på oannonserat. Eller Iraks försvarsminister, som plockade ut bidrag från Sverige.

Det är exempel som Hanne Kjöller tar upp i sin nyligen utkomna bok Handbok för fifflare (Fri tanke förlag). Hon går pedagogiskt igenom hålen genom vilka skattepengarna läcker ut. Och det finns många sätt att tillskansa sig pengar för den som känner sig manad. Fel i folkbokföringen fortplantar sig genom systemen och leder till felaktiga utbetalningar. Det rör sig om såväl dubbla identiteter som skenskilsmässor.

Felaktiga eller förfalskade arbetsintyg slinker igenom beslutsprocesser. Som Kjöller skriver skulle det offentliga, när det kommer till skattebeslut, aldrig nöja sig enbart med information som lämnas av de berörda individerna. Men för bidrag går det tydligen utmärkt. Det tycks höra ihop med idén att det tyder på en ful människosyn att varna för fusk, att det innebär att sparka på de mest utsatta.

Tilliten till enskilda riskerar på så sätt att rasera tilliten till socialförsäkringssystemet, som blir svår att upprätthålla om vissa plockar ut mer än de egentligen ska. Politiker från höger till vänster bör vara måna att täppa till hålen. Ändå har arbetet präglats av mycket pappersarbete, lite verkstad. Utredningsbetänkanden har staplats på hög, åtgärderna har varit färre.

Regeringen föreslog satsningar i sin budget, som lämnades orörda av M, KD och SD i deras budgetreservation. Det är bland annat pengar som ska gå till ökat kontrollarbete på myndigheterna, och medel för en helt ny myndighet för att motverka fifflet.

En samordnande myndighet med övergripande ansvar kommer åtminstone delvis åt Kjöllers huvudsakliga diagnos på problemet: att det är för många kockar i soppan. Frågan är om det är den mest kostnadseffektiva åtgärden.

Det är ofta den främsta kritik som riktas mot att bygga ut kontrollsystemen: att det riskerar kosta mer än vad det smakar. Bidragsfusket tros i de flesta beräkningar kosta Sverige miljardsummor. En effektiv reform lär alltså vara självfinansierande. Samtidigt är det talande att man inrättar en ny myndighet, innan man låter samköra fler system mellan myndigheter. Kjöller menar till och med att om alla myndigheter fick tillgång till Försäkringskassans system SSBTEK, så skulle hon inte behövt skriva sin bok.

Samkörning skulle även ha fördelen att bidragssökande skulle slippa lämna in intyg upprepade gånger till olika mottagare. För se där, det tycks gå att hindra fusket samtidigt som man förbättrar för bidragstagare med faktiska behov. Det vore onekligen att slå två flugor i en smäll.