Brittis Benzler har en annorlunda bakgrund än sina företrädare. Hon har varit kommun- och regionpolitiker på Gotland (Gotland är både kommun och region), bland annat regionråd. Med tanke på ämbetet och rollen som landshövding är det svårt att tro att bakgrunden skulle göra någon större skillnad. Det Region Halland och de halländska kommunerna möjligen kan hoppas på är en större förståelse för deras arbete i förhållande till länsstyrelsen.
Sveriges förvaltningsstruktur har en lång historia. Det var Axel Oxenstierna som skapade det svenska förvaltningsväsendet genom 1634 års regeringsform. Halland blev permanent svenskt 1658 och fick då också sin första landshövding. Fortfarande har Sverige i princip samma länsindelning som under Oxenstiernas tid, trots flera försök att göra länen och regionerna större.
Under 1900-talets slut gjordes flera olika utredningar, bland annat PARK-kommittén ledd av Karin Starrin, dåvarande landshövding i Halland. Den parlamentariska regionkommittén, som PARK betydde, tog fram olika rapporter, bland annat en om landshövdingens roll. Kommittén fick också i uppdrag att utvärdera den då nya försöksverksamheten med regionerna i Västra Götaland, Skåne, Kalmar och Gotland. I sitt slutbetänkande föreslogs en förlängning av försöksverksamheten och man ville tydliggöra ansvarsfördelningen mellan regionerna och länsstyrelserna.
Bara några år senare, 2003, tillsattes en ny utredning. Det var Ansvarskommittén under ordförandeskap av landshövding Mats Svegfors. Den skulle se över de statliga verksamheterna, föreslå sammanslagningar av län och en ny regional organisation. 2007 lämnade man sitt slutbetänkande vars huvudförslag var att indela Sverige i 6-9 regioner. Det blev ett fasligt liv, inte minst här i Halland, eftersom förslag som diskuterade var att dela Halland eller att hela länet skulle gå upp i andra regioner.
Det kom ytterligare en utredning för att samordna statens verksamheter med storlän, men av stora sammanslagningar blev intet. Län och regioner ägnade under några år mycket tid åt att förbereda storlän, men det enda det gav var måhända ett bättre samarbete mellan redan befintliga aktörer. Tankarna från Oxenstiernas tid, med en stark stat med förlängda armar runtom i landet (landshövdingar) sitter djupt i den svenska statsapparaten.
Det är nog så enkelt som att staten inte vill ha stora regioner, det skulle bli en för stor maktförskjutning. För ett litet län som Halland är det förstås bra att det inte blir storregioner, men oavsett skulle staten behöva ta ett helhetsgrepp över sin organisation. Det har blivit ett lapptäcke och är därmed troligtvis också svårstyrt.
Man kan fundera på om länsstyrelser egentligen behövs. Självklart måste det finnas kvar myndighetsutövning på de områden som även fortsättningsvis bör vara statliga. Men det finns fortfarande otydligheter i gränsdragningen mellan regionerna och respektive länsstyrelse. Det finns uppgifter som ligger på länsstyrelsen som skulle kunna ligga i det regionala utvecklingsansvaret, som ju ligger hos Region Halland.
Möjligheterna att göra länsstyrelserna till rena myndighetsutövare, till exempel inom miljö, djurskydd och byggande, borde utredas. Är det möjligt? Vad får det för konsekvenser för övriga aktörer i samhällsapparaten? Med tanke på statens ambivalenta syn på decentralisering genom århundradena är det kanske för mycket begärt, men det skulle ge en större tyngd till den demokratiska beslutsnivån.
I så fall skulle det heller inte behövas en landshövding. Chefen för det som skulle bli kvar av länsstyrelsen bör då inte vara en före detta politiker utan rimligen en tjänsteman, det vill säga den roll som länsrådet har i dag. Möjligen kan det vara nästan lika svårt att avskaffa landshövdingen som kungahuset, då många verkar vilja ha lite guldkant på det offentliga Sverige. Såsom en hövding som bor i ett slott...
