Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

STOCKHOLM 20190910 Översikt över plenisalen i riksdagshuset i samband med riksmötets öppnande. Foto: Jonas Ekströmer / TT kod 10030 Bild: Jonas Ekströmer/TT

Bedrägligt lugn under riksmötets öppnande

Riksmötets högtidliga öppnande bjöd på samförstånd, kompromiss och klarblå dragonuniformer, men regeringssamarbetet är inget man än ska ta för givet.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Igår gick riksmötets öppnande, under sedvanlig pompa och ståt, av stapeln och riksdagen inleder ett nytt arbetsår. Sjuglasvagnen rullade in, talmannen hälsade välkommen, kungen förklarade mötet öppnat och riksdagens arbetsår tog sin början.

Som seden bjuder avgav sedan statsministern en regeringsförklaring, ett linjetal om vad han vill uträtta under kommande verksamhetsår. Det blev en lång katalog av bedrifter och målsättningar, målade med breda penseldrag från en bred palett. Trots den uppräknande stilen var det inte alltid särskilt konkret. Det var nästan så man kom att tänka på före detta ministern Ingela Thaléns (S) famösa uttalande ”Det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att vi har som mål att arbeta för”. Ingen särskilt mörk skugga faller däremot på Stefan Löfvens talekonst, regeringsförklaringar brukar låta ungefär så.

Nu var det dock inte riktigt som vanligt. Att det var den första regeringsförklaring som vilar på januariöverenskommelsen blev flera gånger tydligt. Palettens färger behövde den här gången vara fler än bara lätt grönstänkt rött för att kunna matcha det brokiga regeringsunderlaget.

Statsministern verkade dock på det hela taget nöjd. Han talade mycket om det gemensamma ansvaret och den gemensamma väg vi måste vandra. Det hela fick ändå en klassisk socialdemokratisk inramning.

Också Nyamko Sabuni (L) och Annie Lööf (C) verkade mycket belåtna. På flera punkter i regeringsförklaringen var spåren mycket tydliga: mobilförbud på lektionstid, strandskyddet görs om i grunden och från årsskiftet avskaffas värnskatten.

Utanför överenskommelsen knotades det desto mer. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt verkade allt annat än nöjd och gick så långt som att anklaga Löfven för att vara ”Annie Lööfs gisslan”. Centerledaren hade svårt att dölja sin förtjusning när hon konfronterades med detta uttalande.

Med så många glada miner är det lätt att tro att det nu skulle råda stiltje i svensk politik och att regeringssamarbetet har en lugn seglats framför sig. Det är dock en prognos som bygger på en hel del önsketänkande. Det är något lätt suspekt med en kompromiss som alla verkar nöjda med. Man behöver inte vara en särskilt cynisk spelteoretiker för att fråga sig om alla verkligen kan vara vinnare.

Två liberala partier agerar nu, vad de än säger, stödpartier åt en socialdemokratisk regering, som just är i färd med att införa bankskatt. Samma socialdemokratiska regering som ska avskaffa värnskatten och luckra upp arbetsrätten. Ingen kan klaga på att vi inte lever i en intressant tid.

”Riksdagsprotokollen berättar om vår tid för kommande generationer. Om våra ideal och värderingar. Om våra utmaningar – och vår förmåga att möta dem.” Orden är kungens när han påminner om det förtroende ledamöterna har att förvalta, något som inte kan göras ofta nog.

Han önskade dem sedan som vanligt ”kraft, mod och visdom”. Något som säkerligen kan komma väl till pass.

För övrigt var det trevligt att se att folkdräktskapprustningen fortgår med oförminskad kraft.