Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ola Johansson: Barnperspektivet är bara en papperstiger

Det är barnen som drabbas om föräldrar inte klarar att komma överens om vårdnad och umgänge vid separationer. Trots vackra ord om att barnens bästa ska vara avgörande blir det allt för ofta föräldrarnas inbördes konflikt som avgör barnets öde när domstolarna ska tolka det lapptäcke av lagar vi beslutat om.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Tyvärr brister det i kompetens och samordning i kommuner och rättsväsende. Sekretess hindrar handläggare att dela information, enbart av skälet att de lyder under olika nämnder. När inte skola och socialtjänst kan tala med varann riskerar man att gå miste om faktorer som skulle kunna vara avgörande för om barnen slipper umgängesrätt med den förälder som misshandlar det, psykiskt eller fysiskt.

Regeringen säger sig vilja stärka barnrättsperspektivet med de lagändringar som ska behandlas i Riksdagen och på många sätt blir det säkert bättre än vad det varit. Men den missar målet och bortser från helhetsperspektivet. Exempelvis har man struntat i utredningsförslag om hur barnkonventionen ska förhålla sig till svenska lagar och praxis. Det saknas även förslag på hur samverkan mellan olika aktörer, exempelvis primärvård, BVC, elevhälsa, skola, socialtjänst och kommunernas budget- och skuldrådgivning, kan stärkas för att bättre tillgodose barnets situation.

Idag förekommer det att den förälder som mördat sin partner – barnets andra förälder - blir vårdnadshavare. Inte heller detta vill regeringen göra något åt. Inget barn ska under några omständigheter behöva växa upp med en mördare, åtminstone inte om det är den andra föräldern som är offret. Barnets rätt till information och att komma till tals i förfarandet ska lyftas fram och tydliggöras, säger regeringen. Men det är endast på pappret. Det förblir vackra ord när kommunernas socialtjänst hanterar ärendena och allmän domstol ska fatta besluten.

Orsakerna till en vårdnadstvist är allt för ofta djupare än vad utredare på familjerätten förstår och klarar av att utreda. Det kan vara bristande omsorgsförmåga, psykisk ohälsa, missbruk och/eller våld. Tyvärr finns det ofta en neuropsykiatrisk diagnos i botten och en familjehistoria med vårdnadstvister längre tillbaks med en nedärvd oförmåga att klara av föräldrarollen.

I hälften av vårdnadstvisterna som avgörs i domstol behöver det utredas om den förälder som tilldöms vårdnaden är lämplig. Även om våld förekommit är det först när någon blir dömd som hänsyn tas när beslut om omvårdnad. Och det händer att den som själv blivit slagen väljer att tiga. Skälet kan vara att en sådan anklagelse, om den inte kan styrkas, är till nackdel i vårdnadstvisten.

Slutligen är det barnets berättelse som måste höras och det är här kunskapen måste höjas. Med det lagförslag som inom kort behandlas i Civilutskottet saknas förslagen som sätter barnens bästa främst. Att vara förälder är inte någon enkel roll, speciellt inte om man är ensam och måste samverka i sitt föräldraskap med någon man djupt föraktar.

Det finns inget stöd som är för stort om vi ska ge alla barn förutsättningar till en trygg och säker uppväxt.