Fler insatser. Det behövs fler insatser för att bekämpa det familjenära våldet.
Fler insatser. Det behövs fler insatser för att bekämpa det familjenära våldet.

Barnen får inte glömmas bort vid familjevåld

Det måste övervägas om inte barnen behöver ges ställning av brottsoffer så att de blir direkt inblandade i rättsprocessen och därmed synliggjorda som de offer de utan tvekan också är.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

Det är svårt att tänka sig så många värre saker än att som barn bli vittne till hur en förälder eller annan familjenära person blir utsatt för hot eller våld. Det ska väl i så fall vara om både den som utför våldet och den som blir utsatt tillhör familjen. Och inte sällan är mamma till det eller de barn som blir vittne till händelsen.

En mamma som blivit misshandlad, och vars barn blev vittne till detta, berättade i går i Sveriges Radios P1 Morgon en del om detta. Hennes dotter försökte ingripa och kastade sig på ryggen på misshandlaren. Sonen satt övergiven och grät i en soffa.

ANNONS

För båda barnen i en sådan här situation, den som resultatlöst försökt ingripa, såväl som den som inte gör det för att förmåga saknas, är detta givetvis traumatiskt. Det skapar sår för framtiden som riskerar att få allvarliga konsekvenser långt in i vuxenlivet. Det kan enligt expertis på området handla om djupt känd otrygghet, självskadebeteenden, ångest, depression, skolsvårigheter, riskdrickande, aggressiva beteenden, svårigheter att reglera känslor med mera. Alls inte svårt att förstå.

I första hand är det helt givet viktigt att bekämpa våldet i sig. Det handlar om att familjens omgivning, liksom skola, sociala myndigheter och inte minst polis och rättssamhälle i övrigt, måste vara vakna och om möjligt reagera i tid. Och om det värsta ändå inträffar på allt sätt stötta familjen, särskilt då barnen.

I gårdagens reportage i P1 Morgon berättas om en isländsk modell där socialt inriktad personal är med redan vid polisingripandet. Projektet som sedan början av året prövas i Göteborg anses ha varit framgångsrikt. Detta både när det gäller att direkt hjälpa de drabbade barnen och för att de inte ska tappas bort i den fortsatta rättsliga handläggningen. Det sistnämnda något som är alltför vanligt!

ANNONS

Detta är visserligen försent, det som inte ska få hända har redan hänt, men sent är förstås bättre än aldrig. Och det kan i många fall få betydelse för barnens möjlighet att få en, om än allt för blygsam, ekonomisk kompensation för sitt lidande.

För sedan tio år tillbaka har barn, trots att de inte själva är brottsoffer, som sett eller hört våld utövas mot en nära anhörig rätt till ”skadestånd”. En ersättning som staten står för eftersom det med dagens lagstiftning inte går att rikta några krav mot den som agerat. Även om de belopp som utbetalas är blygsamma, i snitt omkring 7 000 kr, kan det ändå vara en hjälp och framför allt en form av upprättelse.

Problemet är bara att medan det befaras vara upptill 200 000 barn som någon gång drabbats är det bara cirka 300 om året som söker ersättning. Dessvärre beviljas detta sedan endast till omkring 70 procent.

Det här måste förstås ändras. Fler måste få kunskap om vilka rättigheter de har. Ersättningarna måste höjas. Polisen måste mera aktivt få med barnen i utredningarna. Det måste övervägas om inte barnen behöver ges ställning av brottsoffer så att de blir direkt inblandade i rättsprocessen och därmed synliggjorda som de offer de utan tvekan också är. De sociala insatserna, med inspirationen från Island, behöver förstärkas. Vi får aldrig glömma barnens väldigt utsatta situation i de här fallen!

ANNONS
ANNONS