Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Björn Larsson Ask / SvD / TT
Bild: Björn Larsson Ask / SvD / TT

Maria Haldesten: Barnamord kan bli en följd av alltför svagt skydd för utsatta

Nog såg vi det komma. Nog såg vi skyddsnätets hål. De misstänkta föräldrarna må ha orsakat dödsfallen. Men fler gav dem tillfället.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 11/2. Barngravarna på kyrkogården är de allra svåraste att se. Små stenar som vittnar om förlorat hopp och djupaste sorg. Till de små barn vars liv utsläckts i förtid räknas en fyraårig halländsk pojke vars mor bragt honom om livet – och en treårig flicka vars föräldrar nu misstänks för brott.

Tragiken förvärras av insikten att deras liv kanske hade kunnat räddas om de myndigheterna hade varit vassare.

Den halländska mamman hade sökt hjälp. Inte en gång utan flera. Tyvärr förstod inte de sociala myndigheterna allvaret. Stödinsatserna var uppenbarligen inte tillräckliga.

”Verksamheten har bland annat underlåtit att inkludera barnet i utredningens olika steg samt generellt inte tagit tillräcklig hänsyn till tidigare kännedom i ärendet vilket gör att händelsen bedöms ha utgjort ett allvarligt missförhållande för den enskildes säkerhet”. Så står det i socialtjänstens Lex Sarah-anmälan till IVO.

Likt alltför många gånger förr tyder mycket på att pojken hade kunnat vara vid liv om en djupgående utredning hade gjorts.

Å andra sidan är en socialtjänsts kamp för ett barn inte alltid tillräckligt. Föräldrar som kräver ”sin rätt” till ett barn kan få sin önskan uppfylld i en rättsprocess – i strid med socialens uttryckliga rekommendationer.

Detta påminner den lilla flickans dödsfall om. Flickan, som led av abstinens vid födseln, omhändertogs akut. Hennes välmående tryggades i en fosterfamilj. Två år senare började dock flickans biologiska föräldrar processa om vårdnaden. Trots föräldrarnas historia av missbruk, psykisk ohälsa och tidigare kriminalitet bedömde rätten att de var tillräckligt rehabiliterade för att återfå vårdnaden.

Det förefaller ha varit en gravt felaktig bedömning.

Uppmärksamheten har därför blivit omfattande och har väckt politiskt engagemang. Kan hennes död således bli början på den nödvändiga förändring som diskuterats i åratal?

I helgen föreslog Moderaternas Ulf Kristersson en blocköverskridande samling för en social reform.

En god tanke förvisso, men ändå generande senkommen. Hans eget parti har haft en före detta polis och barnutredare som riksdagsledamot sedan 2010. Ellen Juntti har försökt att driva på – men trögheten har varit påtaglig.

Socialminister Lena Hallengren replikerade på måndagen i P1 med att hänvisa till att Barnkonventionen nu blivit lag.

En övertro på Barnkonventionen kan dock vagga in oss i falsk trygghet. Problemet är, vilket treåringens och fyraåringens fall visar, komplext. Det kan handla om allt från en psykiatri som skall finnas till hands, till en socialtjänst som skall ha resurser nog.

Mod nog att tränga sig på – i barnfridens namn – behövs också.

Att öppna för fler adoptioner, ett förslag som Ulf Kristersson påminner om, kan i vissa fall vara en väg till bästa för barnen. Nationella adoptioner är numera väldigt sällsynta. Inte ens när det uppenbart att föräldrarna aldrig lär kunna ta hand om sitt eget barn sker permanenta omplaceringar, trots att lagen ger sådan möjlighet.

Historiska oförrätter kopplade till tvångsadoptioner är en förklaring. Så även synen på barns rätt till sitt biologiska ursprung - vilket dock kan lösas med öppna adoptioner.

En annan aspekt är fosterfamiljers oro för att adoption innebär att de förlorar det stöd som samhället ger i form av tillgång till vård.

Det finns helt enkelt ingen universallösning på ett komplext problem.

En sak är dock klart. Två barn är döda - delvis till följd av ett skyddsnät fullt av hål och maskor. Så slösa inte för mycket tid på ”nationell samling”. Börja stoppa de hål vi redan vet finns. Se till att barns rätt till en trygg uppväxt väger tyngre än biologiska föräldrars önskemål om att behålla eller återfå vårdnaden.