Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Foto: Lise Åserud / NTB scanpix / TT Bild: Åserud, Lise

Barn, varken ägodel eller mänsklig rättighet

Barnlängtan. Istället för att hamna i intresseavvägningarnas träsk och relativism borde debatten handla om rättigheter - och barn är ingen sådan.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Idag kan barn i Sverige bli till genom samlag, inseminering och provrörsbefruktning. På andra sidan Atlanten, i USA, finns det fjorton tillvägagångssätt till för den som vill bli gravid, men av olika anledningar inte kan. Vetenskapen har kommit långt när det kommer till att stilla så kallade ”ofrivilligt barnlösa” människors barnlängtan.

Centralt för den svenska debatten är surrogatmödraskap, där en kvinna bär och föder barnet åt någon annan. Det kan ske i två former, partiellt och fullständigt. I det förstnämnda donerar surrogatmamman sitt eget ägg, vilket gör att hon har biologisk koppling till barnet hon bär. Det sistnämnda innebär att ägget kommer från den tilltänkta föräldern eller från en äggdonator. I Sverige är varken partiellt eller fullständigt surrogatmödraskap tillåtet idag, men det innebär inte att barn i Sverige inte föds genom processen. Barnlängtande par eller ensamstående beger sig istället utomlands, ”marknaden” flyttar alltså utomlands som med de flesta saker som förbjuds i det egna landet.

Det bästa, rent marknadsmässigt, hade ju givetvis varit att legalisera surrogatmödraskap i Sverige så vi själva kunde bestämma över de regler och former som det skulle ske under. Då kunde den bästa möjliga vård och säkerhet för de inblandade kunna säkerställas, men också undvika att utländska kvinnor mot betalning försätter sig i fara och beroende. Men som i de flesta andra frågor handlar det om intresseavvägningar. Mer exakt, barnets bästa och kvinnans bästa mot andras barnlängtan.

Intresseavvägningar är oftast hopplösa historier. Det är näst intill omöjligt att väga intressens tyngd, eftersom de är relativa. Man kan ju tycka att en förälder kan ge ett barn lika mycket kärlek och omsorg som två föräldrar, eller att en surrogatmors intresse av att inte lida men eller hamna i beroendeställning inte är så farligt i relation till ett samkönat pars barnlängtan. Istället för att hamna i intresseavvägningarnas träsk och relativism borde debatten handla om rättigheter, och vad vi såväl internationellrättsligt som nationellt kommit överens utgör dem. Svaret blir då mer eller mindre självklart – barn är inte en rättighet. Men barn har rättigheter. Och det har levande kvinnor också.

Kvinnan har rätt att äga sin egen kropp, inte utsättas för våld, lidande eller ofrivillig skada. Barn har samma mänskliga rättigheter som vuxna, men genom barnkonventionen även rätt till en trygg uppväxt, en barndom och att kunna förverkliga sig själva. Processer som inte kan garantera barnets och kvinnans rättigheter har inget i det svenska rättssamhället att göra. Det kan låta hårt, men en påminnelse som fler behöver höra i den allt hetsigare jakten på graviditeten.

Din barnlängtan berättigar dig inte ett barn. Din oförmåga att kunna få barn berättigar dig inte att tumma på andras rättigheter, ens om du skulle köpa dem för pengar. Om du inte kan säkerhetsställa en trygg uppväxt för ett barn, då ska du inte heller skaffa ett. Barn är varken en rättighet eller en ägodel. Låt oss utgå från dem premisserna i fortsatta diskussioner om befruktningshjälp. Sedan om surrogatmödraskap skulle kunna ske utan risk för såväl kvinnan som barnets rätt får tid och forskning utdöma.