Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Maria Haldesten: Bara en tillfällig seger för småskaliga alternativ i Varberg?

Skall det där med individanpassad skola vara mer än tomma ord behöver centraliseringstanken ifrågasättas oftare och tydligare.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 10/12. Ännu en skolstrid är över. Det blir upprustning i stället för uppsägning i Träslöv. Att berörda föräldrarna är lättade och glada är förståeligt. Men att motståndet mot nedläggning av förskolan har burit frukt angår egentligen många fler. Politikernas omsvängning är nämligen också en seger för beslut fattade på rätt grunder.

Att en liten förskola – eller skola – återkommande ställs inför hot om nedläggning är inget unikt för de halländska kommunerna. Huvudskälen är ofta ekonomiska – nedläggning ses som ett sätt att spara. Men är förvaltningen slipad nog trycker den i stället på argument om att ”barn och personal mår bra av att ha fler kollegor/skolkamrater”.

Att berörda föräldrars vittnesmål säger något helt annat biter inte alltid. Tjänstemän på förvaltningarna kan tro sig veta bättre än brukarna – och en del forskare.

Som motiv för det nu ändrade beslutet angav politikerna att de tilltänkta nya lokalerna – som byggs på Håsten – skulle vara bättre anpassade ”för dagens behov”. Detta trots att den typen av miljö som finns just i Träslöv bevisligen är gynnsam för många barns välbefinnande.

I synnerhet mindre barn kan bli stressade av att tvingas ha relationer till väldigt många andra. Därför pågår en intensiv debatt inom professionen om den typen av storförskolor som byggs på många håll. Dit kan räknas den nya Håstensgårdens förskola som enligt byggherren NCC ska kunna rymma 160 barn.

I Träslöv har uppdaterade beräkningar – och insikten om behoven av fler förskoleplatser – bidragit till att politikerna i förskole- och grundskolenämnden backar. Politikerna ber också om ursäkt för hur man hanterat informationen kring nedläggningsplanerna. Den typen av brister har gjort sig påminda i fler fall – som när det gällde de äldre på Ängslyckan.

I samband med det beskedet konstaterade ordföranden i Demensföreningen i Varberg att ”mindre enheter inte är ekonomiskt tillfredsställande ur kommunens perspektiv utan man vill ha större boenden för att göra samordningsvinster”.

De tendenser som syns i hanteringen av kommunens allra yngsta märks alltså även i hanteringen av de allra äldsta. I båda fallen finns skäl att fråga sig om de stordriftsfördelar många tror sig se, verkligen finns där.

I framtiden kommer det att råda brist på lärare, undersköterskor och vårdbiträden. Det finns skäl att tro att de kommuner får konkurrensfördelar som har bibehållit förmågan att erbjuda en uppsjö av lite olika arbetsplatser. För lika lite som likriktning passar alla barn, passar likriktning alla arbetstagare.

Det småskaliga är alltså icke att förakta, utan något att värna om. I såväl landet som i stan bör det finnas utrymme även för mindre enheter. Den valmöjligheten gynnar många fler än exempelvis barn med särskilda behov – även om de senare kan fara särskilt illa om miljön omkring dem blir för stressig.