Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

New chairman of The Finns party Jussi Halla-aho, right, and party secretary Riikka Slunga-Poutsalo attend a party press conference in Helsinki, Finland, Bild: Jussi Nukari

Bakslag i försöken att basta ihjäl Sannfinländarna

In i värmen med dem. Då smälter de. Så löd strategin. Och man log i mjugg åt den svenska beröringsskräcken med de främlingsfientliga högerpopulisterna. Men vem skrattar nu?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Finsk politik skär sig. Inte med kniv. Glöm den gamla myten. Tänk i stället i termer av en misslyckad hollandaise – och det darriga läget inför söndagens finska val blir något begripligare.

En del bedömare skulle kanske förklara opinionsutvecklingen med att det varit för många kockar. Samlingsregeringar kan ju röra till det.

Förklaringen till opinionsutvecklingen är dock troligen både svårförenliga ingredienser och problem med värmehållningen.

När regeringen Sipilä gjorde det svårsmälta valet att ta in Sannfinländarna, den finska motsvarigheten till SD, i regeringskökets värme applåderades det på sina håll. I svenska högerled såg man med viss avund på det ”modiga” draget. Och på den finska sidan skakade många på huvudet åt den svenska ”beröringsskräcken”. Att partierna våndades länge i hanteringen av Sannfinländarna även i Finland har man på senare tid inte velat låtsas om.

Visserligen tillstod en del politiker och sakkunniga i Finland att det stundtals hade varit lite väl nervkittlande att ha en frispråkig populist som Timo Soini till utrikesminister. Men samtidigt bidrog det ansvarstagande som följer på ministerpositioner till att de mer seriösa partiföreträdarna kapade banden till värstingarna. Sannfinländarna hade splittrats. Blå Framtid satt i regeringen och övriga fick hålla sig på andra sidan diket.

Så sent som i höstas kunde vissa populist-skeptiska politiker hänvisa till att strategin att värma ihjäl Sannfinländarna hade fungerat. Tyvärr hade de helt fel. För vid dikesrenen växte sig ett allt grövre ogräset allt starkare.

Nu står Finland där med ett radikaliserat Sannfinländarna som, enligt Yles sista mätning innan valet, ser ut att bli andra största parti, strax bakom Socialdemokraterna.

Hur är det möjligt i ”världens lyckligaste land”? Det är en relevant fråga.

För i mätning efter mätning toppar Finland. Landet är tryggast, har världens bästa polis, en framgångsrik skola, inga ”utsatta områden” och är den befolkning i världen där man litar mest på varandra.

– Hela undersökningen grundas på om man är nöjd, och då är man vanligtvis lycklig. Det är fint, säger president Sauli Niinistö i DN om FN-undersökningen om just lycka.

Mot den bakgrunden är framgångarna för ett främlingsfientligt missnöjesparti en paradox. Och det paradoxala stannar inte där. På EU-nivå anslöt sig Sannfinnländarna i dagarna till den Putinvänliga partiallians som inkluderar italienska Lega och franska Nationell samling (tidigare Nationella fronten).

Sannfinländarna, i vars intresse det borde ligga att markera avstånd till den gamle ärkefienden i öst, gör alltså indirekt tvärtom på EU-nivå. Detta trots att flåset från den ryska björnen får håren att resa sig i nacken på allt fler finländare.

– Nu har vi mycket snabbt kommit tillbaka till en tid då vi måste försvara våra värden - inom Europa, säger den finske presidenten i DN:s intervju.

Finland för samtal med Putin ett par gånger om året, därtill är de nödda och tvungna. Men medvetenheten om lägesförändringen är påtaglig. Den finske presidenten talar om återgång till ett okontrollerat kallt krig.

Ändå trycks dryga 16 procent av den finska väljarkåren vara beredd att lägga sin röst på ett parti av den typ som Putin nu satsar hårt på att göda för att så split i Europa. Varför?

Att de forna regeringen föll på grund av att den inte fick igenom sin stora vårdreform – och att landet därmed stått utan regering i en månad – har inte stärkt de traditionella partiernas aktier.

Till det kan läggas en allt mer polariserad klimatdebatt, ett uppmärksammat sexualbrottsmål med koppling till invandrare och en uppmärksammad vårdskandal inom äldreomsorgen. Sammantaget har det främjat Sannfinländarnas opinionsuppgång.

Hur långt det räcker återstår att se. Många av missnöjesväljarna hämtas från sofflocket och ingen kan vara säker på att de verkligen lämnar det på söndag. Och precis som i andra delar av världen finns tendenser som gör att populister både överskattas och underskattas i traditionella mätningar. Men en sak är klar.

På söndag står Finland sannolikt, trots sin tidigare tradition av blocköverskridande regeringar, med ett valresultat som bäddar för en svår regeringsbildning. I rådande läge är bara en sak säker. Den finska strategin att neutralisera populister genom samarbete fungerade inte. Må det bli en läxa för fler.