Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

LYSEKIL 20200304
Preems raffinaderi i Lysekil. Mark- och miljööverdomstolen inleder huvudförhandling om Preems planerade utbyggnad av sitt raffinaderi i Lysekil 10 mars.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT kod 9200 Bild: Björn Larsson Rosvall/TT
LYSEKIL 20200304 Preems raffinaderi i Lysekil. Mark- och miljööverdomstolen inleder huvudförhandling om Preems planerade utbyggnad av sitt raffinaderi i Lysekil 10 mars. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT kod 9200 Bild: Björn Larsson Rosvall/TT

Hanna Marie Björklund: Att staten leker riskkapitalist är sällan någon bra idé

Under måndagen (25/4) kom nyheten att oljekoncernen Preem har fått ett lån av Svensk Exportkredit för att bygga ut sitt raffinaderi Preemraff i Lysekil i Bohuslän. Frågan om ett utbyggt Preemraff var länge en infekterad stridsfråga inom det rödgröna samarbetet, som till slut fick sin lösning genom att företaget själv ändrade inriktning och bestämde att det nya raffinaderiet skulle fokusera på förnybara bränslen.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Från kontroversiellt till statligt stöd alltså – en rätt bra resa för Preem som nu både får bygga ut och ett lån från staten på tre miljarder kronor över sju år för att kunna göra det. Preem är inte heller det enda storföretaget som får statliga pengar, trots att det inte saknas frågetecken för sådana lösningar.

Efter Covidpandemin och en lång period av stark ekonomisk utveckling, då räntorna varit låga och pengar billiga, finns en stor offentlig investeringsvilja. Många länder har utfärdat löften om stöd och lån som ska få igång ekonomin efter pandemin, trots att det visat sig att näringslivet på de flesta håll inte behövt så mycket hjälp att komma igång, utan har tuffat på rätt bra ändå. En stor del av dessa pengar har paketerats i en klimatkostym och ska bli en del av en "grön omstart" för att bidra i klimatomställningen.

Detta är inte nödvändigtvis en bra idé eller en önskvärd utveckling. I en debattartikel i Dagens Nyheter (25/4) skriver en tung samling forskare om problemen med statliga industristöd. De blir lätt till stöd till enskilda storföretag och riskerar ge upphov till snedvridande effekter där man satsar på fel teknik. De kan även skapa grogrund för korruption, när exempelvis kommunala bolag får incitament att söka stora summor pengar för en viss teknik eller lösning som just nu stöds av politikerna, utan att veta om detta faktiskt ger bäst avkastning för skattebetalarnas medel.

Skattepengar riskerar alltså att gå in i projekt som sedan inte visar sig vara lönsamma eller effektiva. Ett exempel på när detta hänt tidigare är när resurser satsades på etanol, som sedan inte visade sig vara den mest miljövänliga, eller effektiva, metoden för att ställa om vägtrafiken. Staten är inte nödvändigtvis den lämpligaste aktören för att investera eller låna ut pengar. Statliga stöd riskerar att dopa systemet och ge orättvisa fördelar till vissa aktörer eller en viss teknik.

När man argumenterar mot statliga stöd är det lätt att bli den tråkiga i rummet som inte vill "satsa" eller "investera", eller vilket annat positivt kodat ord man än använder, på viktiga saker som grön omställning. Då är det särskilt viktigt att komma ihåg att intentionen inte är det viktigaste utan det faktiska utfallet. Om utfallet är att politiker godtyckligt lägger skattebetalarnas pengar på privata företag utan att det blir någon faktisk miljönytta, då är det inte något önskvärt utfall, hur väl man än menar.

Vad staten istället kan och bör göra är att fokusera på villkoren för företagare generellt. Skapa en bra miljö att verka inom för företag, universitet och andra aktörer, som själva är bättre på att utveckla nya innovationer och investera i dem som är mest lovande. Det är en mycket mer lämplig roll för det offentliga att inta än att leka riskkapitalister.