Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Att skydda vår unika natur är att rädda liv

Hallands finaste. Morups tånge, där ängarna nu glimrar i rosa och lila, är en av alla de pärlor till reservat som kan utvecklas mer.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Krönikan 13/5. Inte en vadare så långt ögat kan se. Inte en mås. Inte en tärna. Men en dag när regn och snålblåst piskar mot ansiktet är det kanske hundväder – även för en fågel. Fast sett till det växande problemet med störande hundar är det kanske en sådan här vårdag fåglarna borde passa på. Störningsmomenten i reservatet ute på landtungan, Morups tånge, är ganska få. Från toppen av fyren ser vi endast en tapper joggare.

Annat kan det vara under varma vår- och sommardagar. Då kommer många ut för att njuta. Fint – om det inte vore för de hundägare som får dårpippi och släpper sina pälsklingar lösa.

”Min hund gör ingen förnär” kan ursäkten låta. Det är som om informationen inte går in i huvudet hos en del vuxna människor. Det spelar ingen roll om hunden är snäll som ett lamm, den kan döda fåglar ändå.

– Hunden kan skrämma upp en fågel som ligger och ruvar, eller har nykläckta ungar. Då kan en mer rovgirig fågel få syn på boet och kvickt ta sig dit för att äta ägg eller ungar. Eller så blir äggen eller ungarna lämnade för länge i ett känsligt läge, förklarar Thomas Andersson. Han är naturguide, naturfotograf och ordförande i Falkenbergs Ornitologiska förening.

Trots att det råder koppelkrav i de flesta av det halländska naturreservaten har det hänt att även betesdjur har attackerats av lösspringande hundar. När nu Länsstyrelsen vill öka utöka koppelkraven gäller också att i någon mån övervaka förbudet, så att hänsynslösa hundägare begriper att de riskerar böter för förseelse mot områdesskydd.

Att njuta men samtidigt visa naturen hänsyn, gäller förstås alla besökare. Ett sätt att skapa ökad förståelse för skyddsvärden är de reservatsguidningar som Länsstyrelsen arrangerar. Nästa lördag kan den naturintresserade ta sig till Ullaredstrakten.

”I Högvadsån har laxen och musslorna samsats i 10 000 år”, står det i aktivitetsbeskrivningen. Om det vill sig illa kan det snart vara slut med det. Flodpärlmusslan är akut hotad i Halland. Det krävs drastiska åtgärder i våra vattenhabitat, förklarar Länsstyrelsen.

– Vi har, i anslutning till veckans alarmerande FN-rapport om hoten mot den biologiska mångfalden, presenterat en lokal beskrivning av hur det ser ut i Halland. En annan hotad art här är nejonöga som är äldre än dinosaurierna, säger Sofie Tedenstad Svebring, kommunikatör på Länsstyrelsen.

Att göra en massa väsen för en blodsugande parasit kan kanske låta överdrivet. Detsamma sägs ibland om insekter. Men allt hänger samman.

Thomas Andersson ger ett målande exempel. Han berättar om en skogsägare som hade gallrat ut sälg. Skogsägaren trodde sig ha gjort en vettig skogsvårdsinsats.

– Men sälg lockar pollinerare. Och skogsägaren upptäckte snart att blåbären växte betydligt bättre hos grannen som inte hade gallrat, berättar Thomas Andersson.

Just sälg är betydelsefull många insekters överlevnad när de vaknar ur sin dvala under tidig vår. Sälg erbjuder energirik nektar och pollen och eftersom de lockar insekter dras även fåglar dit. Så att låta sälgen stå, i allt från trädgårdar till skogar, är ett sätt att främja insektsbestånd.

Ett annat exempel på räddningsaktioner för naturen är att låta återskapa fler av de våtmarker som dikats igen. Från toppen av fyren blickar ser vi just ett sådant exempel. Strax österöver ligger Pölsefloen, eller Fyrfloen. Att återanlägga en riktig våtmark på den lite sanka ängen har diskuterats i över 20 år. Länsstyrelsen jobbar träget på en lösning. Falkenbergs ornitologiska förening har drivit på i åratal. Men hittills har planerna fallit på att man bara har kommit överens med den ena av två markägare.

Samtidigt får man förstås komma ihåg den välgärning som görs av de betesdjur som finns i reservat som Morups tånge. Att ge vika för gnälliga turister, som stör sig på kor och får, bör därför aldrig komma ifråga.

Hur det blir med våtmarken återstår att se. Men att markägares intressen av att bruka och vårda sina marker på ett sätt man gjort i generationer kan krocka med andra önskemål för markanvändning är inte helt ovanligt.

Inte heller naturreservat anläggs alltid med markägarnas totala välsignelse. Ibland handlar det om att den som har äganderätten inte ser att staten är beredd att betala tillräckligt för den mark som görs obrukbar, eller inte är beredd att erbjuda vettig ersättningsmark. Det senare kan avgöra om exempelvis en skogsbonde kan fortsätta med sitt värv. Att det då blir konflikt är förståeligt. Staten måste ge rättmätig ersättning.

Men att Halland har haft goda skäl att öka på antalet reservat är alldeles uppenbart. Att värna biologisk mångfald och minska risken för fler arters utrotning är i slutändan en överlevnadsfråga även för människan.

Vadare i sikte? Thomas Andersson, naturfotograf, berättar om det