Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En ensam SDF-soldat vid den turkisk-syriska gränsen. Bild: Ahmad Baderkhan

Att lämna sina allierade kan stå USA dyrt

Donald Trumps beslut att dra tillbaka de amerikanska trupperna från norra Syrien innebär ett carte blanche för Turkiet och kan få mycket allvarliga konsekvenser.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Donald Trumps besked att han ämnar dra tillbaka de amerikanska styrkorna från norra Syrien och därmed möjliggöra den turkiska offensiven mot de kurdiska styrkorna har mötts med rättmätig bestörtning. Hans bombastiska uttalanden att han inte tänker låta Turkiet ”gå för långt” och att han i sådana fall kunde ”ödelägga” den turkiska ekonomin väcker föga förtroende. Turkiets mål att skaffa sig en buffertzon i norra Syrien för att skära av kurdiska styrkor i Syrien från dem i Turkiet är välkänt. Redan nu kontrollerar man ett område öster om Eufrat.

Den kurdiskledda SDF-milisen, som varit en av de viktigaste spelarna i kampen mot IS betraktar det amerikanska beslutet som närmast ett förräderi. Man är ändå fast besluten att försvara sig i fall av en turkisk invasion och varnar för att detta kan leda till ett fullskaligt krig, vilket skulle öppna upp ännu en front i det härjade Syrien. Mitt i den fronten befinner sig tusentals fängslade IS-terrorister och tiotusentals av deras anhöriga, ännu så länge under kurdisk kontroll.

Detta kan innebära det senaste i en lång rad överilade beslut utan någon långsiktig plan, vilket tyvärr i mångt och mycket har varit kännetecknande för den amerikanska mellanösternpolitiken i snart två decennier. Ett ödesdigert sicksackande.

En av Donald Trumps mer hejdlösa lögner under presidentvalskampanjen 2016 var att dåvarande president Barack Obama skulle ha grundat IS. Under ett kampanjtal i Fort Lauderdale, Florida, hävdade han rätt ut att Obama var terrorsektens grundare, och när han fick tänka efter lite var nog Hillary Clinton medgrundare. Uttalandet följdes av en farsartad härva där Trump först stod fast vid sitt uttalande med en dåres envishet.

När han under en radiointervju erbjöds den mest gynnsamma tolkningen av programledaren själv, att vad han skulle ha menat var att Obama var ansvarig för det maktvakuum som IS kunde gro ur, rättar Trump honom och vidhåller att Obama bokstavligen är organisationens grundare. Det slutade med att Trump samma vecka menade att han i själva verket hade varit sarkastisk, kanske.

Det korn av sanning som programledaren försökte peka på var att frånvaron av amerikansk trupp destabiliserade Irak och gjorde det möjligt för IS att ta kontroll över stora delar av landet. Maktvakuum förblir inte vakuum särskilt länge.

Reträtten från Irak 2011 var förståeligt ur ett politiskt perspektiv. Obama hade blivit vald för sina löften om förändring, bara ordet ”change” användes som kampanjslogan. Missnöjet med den förda mellanösternpolitiken var utbrett och nu skulle han leverera. Det visade sig vara ett allvarligt misstag.

Därför finns det en obehaglig symmetri i att Trump nu begår ett likadant. Också han gick till val på att avsluta ”de onödiga krigen”. Nu tar han helt enkelt efter det sämsta i amerikansk nutidshistoria. Hans ihärdiga påståenden om att IS är fullständigt besegrat bär oroveckande likhet med George W. Bush tal från maj 2003, vilket hölls under en banderoll med texten ”uppdraget utfört”. ”Uppdraget” ifråga var alltså Irakkriget.

Kritiken är nu massiv och kommer också från hans egna led. Den republikanske senatorn Lindsey Graham menar inte bara att det skulle innebära en chans för IS att omgruppera och att Iran skulle tjäna på situationen utan också att de syriska kurderna skulle kunna känna sig nödgade att alliera sig med Bashar al-Assad. Vi kan bara hoppas att Trump för en gångs skull faktiskt tar till sig av kritiken.

Det är dags för USA att lära sig den läxa man inte lyckats lära sedan 2003. Har man väl trampat i klaveret låter det ofta värre när man försöker dra sig ur.