Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Pontus Lundahl/TT
Bild: Pontus Lundahl/TT

Richard Böhme: Att korsa Rubicon utan att bränna alla broar

Efter Liberalernas landsmöte står det klart att partiet fortfarande är kluvet. Partiledaren Nyamko Sabuni börjar däremot bli tydligare i vilken väg hon vill gå.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Det är partikongressernas tid. Stämmor har avlösts av riksting och landsmöten. I helgen var det Liberalernas tur att samlas i Västerås, redan uppvärmt av Moderaterna, för landsmöte, partiets högsta beslutande organ. Detta gör man i en tid som för liberaler inte är den muntraste. I de senaste opinionsundersökningarna balanserar man inte längre på fyraprocentspärren utan man klamrar sig fast under den. En oroväckande utveckling som nu pågått en längre tid.

Det var denna kräftgång som den nya partiledaren var tänkt att vända. Det vilade närmast messianska förväntningar på Nyamko Sabuni när hon tillträdde i somras. De förväntningarna har, som så ofta när de är till den graden uppskruvade, till stor del kommit på skam.

Detta beror nog inte främst på Sabunis oförmåga utan på den mycket grannlaga uppgift hon har att utföra. Vad som förväntas är att hon ska staka ut en klar och tydlig kurs och sedan kompromisslöst styra efter den. Det är bara det att partiet vill två helt olika saker, samtidigt.

Liberalerna är ett av de partier som tar sin ideologi på störst allvar. Alla partier är naturligtvis övertygade om att de har rätt, fast liberalerna är lite extra övertygade. Det förslag som är det mest liberala är givetvis det bästa, och ibland kan man till och med höra sådana argument användas mot både socialister och konservativa.

Problemet är att det naturligtvis inte råder någon samsyn om vilken typ av liberalism det är man bekänner sig till; jag är knappast den första att påminna om den före detta partiledaren Gunnar Heléns bevingade ord ”att vara liberal är att vara kluven”.

Det är bara det att dagens splittring ironiskt nog beror på en påfallande brist på kluvenhet. Många verkar tvärtom bergfast övertygade om just sin uttolkning av liberalismen, vilket istället klyver partiet.Det är emot denna bakgrund som Sabunis uppgift blir så svår. Kompromissar hon, vilket hittills verkar ha varit strategin, uteblir den tydligt utstakade färdriktningen som partiet kan följa. Pekar hon med hela handen åt det håll hon verkligen vill blir halva partiet vansinnigt.

Minst sagt ett moment 22. Det går för övrigt inte helt att utesluta att falangstriderna varit så bittra att Sabunis interna motståndare faktiskt inte vill se henne lyckas.

Nu vågade hon mer än tidigare staka ut sin egen väg. Det var nog också nödvändigt. Hon kommer fortsatt att behöva sticka till sina motståndare några politiska köttben här och var, men att ha en vision att sträva mot som hon själv tror på är helt enkelt nödvändigt.

Hon talade om ett ”migrationslyft”, om att det 2030 inte ska finnas några utsatta områden och talade om att vi måste betala tillbaka vår ”integrationsskuld”. En ganska träffande beskrivning av åren av misslyckad integrationspolitik. Men hon talade också om stramare asylinvandring och begränsningar av EBO (lagen om eget boende).

Detta föll av förklarliga skäl inte i god jord hos motståndarfalangen, som fortfarande värnar en generös migrationspolitik. ”Jag tror definitivt inte att Erik Ullenhag hade drivit den här linjen” var LUF-ordföranden Romina Pourmokhtaris kommentar. Ja, hoppet lär ju vara det sista som sviker. Hoppet eller bitterheten.