Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
ARKIVBILD 0407119 - Professor Staffan Bergström vid avdelningen för internationell hälsa (IHCAR) vid institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet. 
Foto Bertil Ericson Kod 1002 
COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN


























































 Bild: BERTIL ERICSON
ARKIVBILD 0407119 - Professor Staffan Bergström vid avdelningen för internationell hälsa (IHCAR) vid institutionen för folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet. Foto Bertil Ericson Kod 1002 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN Bild: BERTIL ERICSON

Maria Haldesten: Assisterad dödshjälp borde vara möjlig

En modig läkare har visat väg. När det inte längre går att bota borde det gå att bistå ge en plågad människa med ett önskat, värdigt slut.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 17/7. ”Han satte mig i korgen. Och när jag somnat, började han att gå. Döden tänkte jag mig så”

Så skaldade Bo Setterlind. Och så skulle väl de flesta av oss vilja sluta. Stilla, tryggt och värdigt.

Ungefär på det sätt samvetsgranna djurägare tar väl av en älskad följeslagare, alltså. Men den brutala sanningen är den att en hund kan få värdigare vård i livets slutskede än din mamma. De humana riktlinjer som gäller inom veterinärmedicinen, omfattar inte döende och lidande människor. Döden, exempelvis på våra särskilda boenden, kan vara en plågsam upplevelse.

Trots att döden skuggar oss genom hela livet, är vi så rädda för den att vi förvägrar terminalt sjuka ett gott slut.

När det inte finns läkare som Staffan Bergström till hands vill säga. När Coronapandemin omöjliggjorde en livsavslutande resa till Schweiz fanns han där. Erbjöd en plågad människa lindring. En läkare som efteråt lät anmäla och offentliggöra sin gärning, samt det gemensamma beslut som tagits med patienten – för andra lidandes skull.

– Det finns läkare som gör detta i hemlighet. Men jag vill få det prövat, det jag har gjort. Jurister jag konsulterat säger att det är osannolikt att det blir en brottsutredning. Däremot riskerar jag min läkarlegitimation, sade Staffan Bergström till DN.

En företrädare för läkarförbundet, som uttalar sig i Aktuellt, är uppenbart ovilligt inställd till den typ av assisterat självmord som genomförts.

– Vi ska inte medverka till att avsluta en människas liv. Det får inte råda någon tvekan om en läkares syfte med sina åtgärder. Det får inte vara så att man misstänker att när jag söker en läkare för olika sjukdomar, att läkaren kommer att medverka till att mitt liv kommer att avslutas, säger Torsten Mossberg.

Det är ett absurt resonemang. Vem tror att frågan skulle väckas annat än om man ställer den till läkaren? Vården fattar dessutom regelbundet beslut om att avbryta livsuppehållande behandling. Passiv dödshjälp är tillåten. Men att låta förkorta dödsprocessen genom aktiva åtgärder skulle alltså få folk att misstänka läkares avsikter? Det är allt annat än sannolikt. Tvärtom skulle såväl döende som anhöriga uppskatta att det fanns fler valmöjligheter. Det är ju därför de som har råd och möjlighet reser utomlands för att få den hjälp de nekas här hemma.

”Det är en komplicerad fråga” lyder beskedet från Statens Medicinetiska råd, Smer, som tidigare utrett dödshjälp.

Det är en effektiv ursäkt för att fortsätta stoppa huvudet i sanden och slippa fatta ett rimligt beslut. Faktum är att opinionsundersökningar visat att det finns ett brett väljarstöd för dödhjälp till terminalt sjuka - och att föregångsländer visat att det går att förena ett utmärkt vårdsystem med ett humant regelverk för dödshjälp.

I torsdagens DN går en lång rad kända professorer, medicinska specialister - och till och med ett par präster ut i en debattartikel – och efterlyser en utredning.

”Den svenska rättsordningens syn på läkarassisterat döende är enligt vår mening föråldrad. Den är inte bara i strid med det som bör vara människans fria vilja, den kränker den enskildes självklara rätt till ett värdigt och uthärdligt slut på sitt liv. Som är omvittnat av många palliativläkare är palliativ vård inte alltid tillräckligt.”

Det är ett tungt inlägg i en livsviktig debatt - även om det egetnligt är tveksamt att ännu en utredning behövs. Frågan har stötts och blötts så länge att det borde vara möjligt att öppna upp för möjligheten att efterfråga en medmänskligare behandling i livets slutskede.