I fredags meddelade Jan Björklund (L) att han ämnar lämna sitt uppdrag som riksdagsledamot. Han motiverade beslutet med att en föregående partiledare inte ska sitta kvar när en ny tillträtt. En rimlig slutsats. Att som före detta partiledare behålla politiska uppdrag och fortsätta att spela en aktiv roll kan uppfattas som att flåsa den nya i nacken. Nyamko Sabuni behöver just nu alla fördelar hon kan skaffa sig, och om Björklunds avgång på något sätt medverkar till att hon känner sig ha friare spelrum är det välkommet för partiet. Opinionssiffrorna är för tillfället allt annat än glada.
Dessa siffror är till viss del ett arv från Björklund. Ser man på det krasst går det inte att komma runt att Liberalerna (förutvarande Folkpartiet) tappade kraftigt i stöd under hans tid som partiledare. Det senaste riksdagsvalet såg visserligen en ökning med ett mandat, men från 19 till 20 kan det ändå knappast betraktas som något värt en jubelfest.
Hans eftermäle lämnar på intet sätt en entydig bild. Trots ofta dalande opinionssiffror behöll han partiledarposten i nästan tolv år, inte alltid outmanad, men alltid segrande. Många räknade ut honom 2017 när Birgitta Ohlsson utmanade honom om partiledarposten, något som visade sig vara en grav underskattning.
När han 2006 blev invald i riksdagen var han redan en både politisk och militär veteran, med både majors grad och erfarenhet som skolborgarråd i Stockholm. Som nyvald riksdagsledamot blev han också skolminister i Regeringen Reinfeldt, för att året därpå axla rollerna som både departementschef och utbildningsminister och partiledare. Skolan kom också att bli det som dominerade hans politiska gärning. Betyget för den insatsen är heller ingen enkel sak att sätta. Inte ens den mest hängivne partigängaren skulle kunna påstå att han löste skolans problem och resultatet av hans reformer återstår att se. Vad han tveklöst påverkade var diskussionen. Fler lyfter idag vikten av faktakunskaper och tydliga kunskapskrav, och om inte annat så berikade han det svenska språket med ”flumskola”.
Medialt har han alltid gjort sig bra, ofta med utstrålning av, i brist på bättre beskrivning, en typiskt glad gamäng. Rollen som alliansens roliga farbror spelade han väl och visste oftast att inte trilla över i det direkt oseriösa. I debatterna blev kvickheterna många. Han lyckades effektivt hamra in att ”det finns två problem med rysk gas. Det ena är att det är gas och det andra är att den är rysk”. Björklund gillade fullt klart att ta ut svängarna och när han i SVT:s partiledardebatt 2015 proklamerade att ”avundsjukan i det socialdemokratiska idealsamhället är större än sexualdriften” så kunde han inte riktigt dölja hur nöjd han var.
I den stilen fortsatte han. ”Sitter man inte vid middagsbordet, då riskerar man att stå på menyn” var hur han så sent som i våras i en riksdagsdebatt med statsministern beskrev att stå utanför delar av det europeiska samarbetet.
Med facit i hand är det närmast komiskt att se tillbaka på farhågorna om att hans officersbakgrund skulle innebära en allt för strikt och martialisk framtoning.
Skolan var den fråga som liberalerna under Björklund främst ville göra till sin. En som också kom att forma mycket av hans tid var frågan om migration och integration, där liberalerna länge behövt utföra en svår balansakt.
Det är en ödets ironi att kravet på språktest för svenskt medborgarskap, en käpphäst för den falang inom partiet som fantasifullt nog brukar kallas just kravliberaler, genomförs först nu.
Kravet på språktest var ett av de mer uppmärksammade inför dåvarande Folkpartiets succéval 2002. Som ett av flera integrationspolitiska förslag som ofta (av andra) kategoriserades in under ”hårdare tag” fick det stor uppmärksamhet, och mycket kritik. Partiet anklagades för att ”fiska i grumliga vatten” och tongångarna var över lag hårda.
Likväl gjorde partiet sitt bästa val på 17 år.
När förslaget så genomförs, 2019, är det av en socialdemokratisk regering som en del av januariöverenskommelsen, där det diskret slunkit med, och under anmärkningsvärt lite ståhej. Samtidigt är partiet en bra bit mindre än ens hälften så stort som 2002.
Den migrationspolitiska balansgången kan dels förklaras av att det inom partiet råder ganska delade meningar och dels av att det politiska landskapet har förändrats. Inför valet 2010 öppnade Björklund för att kunna förbjuda burka och niqab i skolan. Resultatet blev en ström av anklagelser om att han anammat Sverigedemokraternas (som då inte satt i riksdagen) politik.
Idag stödjer Liberalerna en socialdemokratisk regering istället för att ingå i en alliansledd just för att utestänga SD från inflytande.
Jan Björklunds eftermäle är helt enkelt inte lätt att tyda, ännu så länge. En sak förblir dock säker, svensk politiken blir lite tråkigare utan honom.
