Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

VISBY 20220703
Statsminister och partiordförande Magdalena Andersson, Socialdemokraterna, håller sitt tal i Almedalen under partiets halvdag.  
Foto Henrik Montgomery / TT kod 10060 Bild: Henrik Montgomery/TT
VISBY 20220703 Statsminister och partiordförande Magdalena Andersson, Socialdemokraterna, håller sitt tal i Almedalen under partiets halvdag. Foto Henrik Montgomery / TT kod 10060 Bild: Henrik Montgomery/TT

Malin Lernfelt: Almedalen värd att älska

Almedalen är tillbaka i ny kostym och det är tydligt att intresset för en av Sveriges viktigaste samhällspolitiska arenor finns kvar.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 5/7: Almedalen är inte dött. I alla fall inte om man ska tro de nästan 5 700 personer som på söndagen slöt upp för att höra statsminister Magdalena Andersson (S) tala i den varma vackra Visbykvällen. Det var Anderssons första Almedalstal som partiledare och hon lyfte fram hur hon älskar Sverige, om att hon är stolt över att vara svensk. Andersson menade också att "vi svenskar" har varit lite försiktiga med att uttrycka kärlek till vårt land av rädsla för att uppfattas som överlägsna eller skrytsamma. Om "vi svenskar" är samma sak som vänstern och deras kärnväljare så stämmer det. Att vägra erkänna att de lagar och värderingar som vuxit fram i vårt demokratiska samhälle och som ger individen frihet och kvinnor samma rättigheter som män inte är bättre än annat har ju länge varit en socialistisk paradgren.

Andersson bekände också sin kärlek till den svenska sjukvården, till arbetsmarknadsmodellen och nitiska tjänstemän liksom till barrskog, simläger och pliktkänsla. Mycket kärlek var det. Är det valår så är det. Talskrivarna har som de så ofta numera inspirerats av anglosaxisk tradition och där ska politikerna ska stå med hjärtat i handen. Att publiken gillar det är tydligt. Gissningsvis kommer liknande tongångar att ljuda under resten av veckan.

Störst applåder rev statsministern ned när hon inte mindre än tre gånger med extra eftertryck i rösten slog ned på "vinstjakten i skolan". Att Socialdemokraternas huvudfokus i valrörelsen kommer att bli kampen mot det Sverige ”där lyxbåtarna blir fler men skolkuratorerna färre” går inte att missa.

Likaså är det tydligt att suget efter allt det som Almedalen är fortfarande finns kvar. Efter att coronapandemin under två år hindrat politiker, organisationer, näringsliv, journalister och samhällsintresserade människor i allmänhet från att stråla samman i Visby under en julivecka var det många som spekulerat i om Almedalen var dött som koncept.

Det är det inte. Formatet är nedbantat. Åtta dagar har blivit fem. De politiska partierna kan inte längre räkna med att ha en helt egen dag då deras budskap är i fokus. Är man inte först eller sist ut får man dela. Antalet arrangemang är något färre men ändå mer än tillräckligt. Mycket sänds dessutom live eller läggs upp på hemsidor och Youtube så att även den som inte är på plats kan ta del av godbitarna. Om pandemin fört med sig något gott så är det att den digitala kompetensen ökat och att tröskeln för att sända, spela in och publicera rörligt material sänkts avsevärt.

Hur det nya, mer kompakta formatet faller ut som helhet återstår att se. Men det är glädjande att Almedalsveckan lyckats övervintra. Kanske lite mindre ytligt och mingligt och med lite mer fokus på viktiga samhällsfrågor. Därmed blir möjligheterna större för mindre och idéburna organisationer att synas och ta plats. Det är i så fall bara bra. För Almedalen är trots allt en av de viktigaste samhällspolitiska arenorna vi har i Sverige. Bara en sådan sak som att nästan 6 000 svenskar (och kanske en och annan utländsk turist) lägger en av sommarens vackraste kvällar på att trängas i en park och lyssna på statsministern säger mycket om vad som skulle vara förlorat om Almedalen gick i graven.