Det är tre år sedan jag senast var i Visby, och tre år sedan Almedalsveckan senast gick av stapeln här. 2019 kändes det i luften att folk började tycka eventet hade passerat sitt bäst före-datum. 2020 pratades det om att pandemin skulle bli dödsstöten. I år, när jag stiger i land, så märks det att folk har längtat.
Almedalen avfärdas emellanåt som ett jippo för samhällets toppskikt. Visst stämmer det att veckan kanske inte är vad Palme tänkte sig när han höll sitt årliga tal vid Kruttornet, men för alla som är här finns ett värde som inte når ut i TV.
Almedalen under politikerveckan är en unik och ganska underlig plats. Hit reser man i timmar för att komma till ett ställe där halva ens vänlista på facebook också råkar befinna sig. I år är jag här i jobbet, och håller mig glatt i bakgrunden. Jag sköter scheman, hänger med medlemmar, tar bilder, och trycker mackor i våra ungdomspolitiker. Och råkar lära mig massor på vägen.
Om du är en sådan som är trött på att politik bara är prat, så är den här veckan inte för dig. Här pratas det för fullt. Det är nördarnas fristad. Oavsett vad du är intresserad av, hittar du ett rum proppat av människor som bryr sig om samma sak. Jag följer med en ledamot som ska prata körkort och bilägande bland unga - inget rafflande, tänker jag, men lokalen är full med folk som är nyfikna på ungdomsförbundens röster kring ämnet.
Här är ingen fråga för liten eller specifik. Jag fascineras över bredden på saker människor kan brinna för. “Hur stoppar vi våldet i nära relationer mot både två- och fyrbenta?” lyder titeln på ett evenemang, arrangerat av Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta, VOOV. De diskuterar djurens roll i våldsutsatta relationer - en fundering som jag kan erkänna aldrig har slagit mig förr.
Mycket är sig likt. Här springer ministrar och andra kändisar på gatan utan någon uppståndelse. Kosten består av mingelsnittar och muslibars som sköljs ner med ett och annat glas gratisbubbel. Det skvallras om skandaler, visitkort kastas till höger och vänster, mobilerna har kronisk batteribrist, och folk svettas i ena sekunden för att frysa i den iskalla blåsten i nästa.
Regeringsfrågan ligger som en blöt filt över trevligheterna, men partierna verkar ha hittat hem på den nya spelplanen. Det är ett skönt avbrott, efter tre år av nätkrig, att komma ut och möta folk. Det är en påminnelse om att tonläget inte alltid behöver vara så uppskruvat som det känns, och att de flesta har en sund inställning till politik och meningsmotståndare. Här kan man diskutera sakligt och i detalj, och debatten behöver inte sammanfattas till en 90-minutershändelse som ska få plats i Agenda.
Jag njuter, men oron finns där hela veckan. Koranbrännaren Paludan stryker runt första dagen, under ungdomsförbundens eftermiddag i partitälten, och poliserna cirkulerar tryggt omkring oss tills han försvinner. NMR har inte anmält sin närvaro - men jag vet att de finns där, och det känns nästan mer skrämmande när de inte bär uniform.
Under ett panelsamtal om kollektivtrafik hör vi sirenerna. “Nu har något hänt,” viskar min kollega. I efterhand känns det som en bisarr underdrift.
En kvinna har knivhuggits. Varför, eller vem hon är, vet vi inte då. Att hon kommer dö några timmar senare, vet vi inte heller. Resten av dagen går åt till att pricka av, samla och försöka hålla lugnet bland medlemmar. Själv är jag varken samlad eller lugn. Vi ställer in planer och går i mörk sinnesstämning till kvällens partiledartal. Annie Lööf bär svart.
När jag började skriva den här texten var den munter. Jag ville dela med er, allt fantastiskt som Almedalsveckan innebär. När jag nu avslutar sitter jag på färjan hem från Visby, och det känns allt annat än fantastiskt. Veckan har visat oss det finaste i vårt samhälle, men också dess allra fulaste tryne.
Vi närmar oss Nynäshamn, och jag tänker på henne som inte får ta färjan hem. Jag vill be henne om ursäkt, å hela samhällets vägnar.
Till minne av Ing-Marie Wieselgren. Tack för allt du bidrog med till vårt samhälle, och till den viktiga mötesplats som Almedalen kan vara. Vila i frid.
