Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Rebecka Kvint

Allhelgonahelgen är en kulturhistorisk mosaik

Varför finns det två allhelgonadagar? Vad är Halloween? Och vad är meningen med att ha röd dag en lördag?

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv, Allhelgonadag! Nog känner man allt hur mörkret sakta men säkert sänker sig över landet, så här en vecka efter att vi fått vintertid. I det gamla bondesamhället betraktades den 1 november som den första vinterdagen, och allehanda förutsägelser om det kommande vintervädret ansågs kunna göras om man tolkade dagens tecken.

Nuförtiden är det mest en stillsam tid, med ljustända gravar i höstmörkret. De traditionella gravljusen har emellertid också fått sällskap av bjärta, illuminerade pumpor, som med breda grin lyser upp farstubroar och portar. Barn i spöklakan, häxsminkning och skelettpyjamasar är numera ett vanligt inslag så här års.

Fortfarande råder det en viss friktion mellan det gamla allhelgonafirandet och det nya Halloween. Det senare anses som kommersiellt och vanvördigt i jämförelse med vår gamla svenska sed. Trots det har de båda ett likartat ursprung, som över tid tagit sig mycket olika uttryck.

Om man betraktar allhelgonaveckan i almanackan är det lätt att bli en aning förvirrad. Till att börja med står Halloween ofta med, den 31 oktober, följd av Allhelgonadagen den 1 november. Utöver det så ser man snart en närbelägen lördag, som är röd, benämnd som Alla helgons dag.

Det är nog bäst att vi tar det från början.

För att på en gång krångla till det var allhelgonadagen och alla helgons dag förr i världen helt utbytbara begrepp. Den dag detta först syftade på var, inom västkristen tradition, den 1 november. Inom ortodox kristendom och vissa östkyrkor firas den i stället första söndagen efter pingst, vilket verkar vara den ursprungliga tidpunkten, men det kan vi den här gången lämna där hän.

Firandet kommer sig av att det helt enkelt finns för många helgon. Inom fornkyrkan firades minnet av martyrerna på deras dödsdagar, men efter kejsare Diocletianus omfattande förföljelser blev helt enkelt de helgonförklarade martyrerna alldeles för många för att alla skulle få ett eget datum Det fanns alltså behov av någon typ av gemensam dag, en uppsamlingshelg för smärre helgon.

Den 1 november har fått tjäna det syftet sedan medeltidens tidiga gryningsdimma och 835 gjorde Ludvig den fromme dagen till obligatorisk helgdag i hela Frankerriket och seden spreds till hela Västeuropa.

Helgen överlevde reformationen och fortsattes att firas i den protestantiska Sverige. Den levde kvar som helgdag ända till 1772, då det genomfördes en stor almanacksreform och alla helgons dag fick stryka på foten.

1953 ansågs det så att antalet helgdagar hade blivit lite snålt och alla helgons dag återinfördes och förlades till den första lördagen i november. Sedan lördag blivit ledig dag har effekten lite gått förlorad.

För att inte helt bryta med traditionen, eller resten av den västliga kristenheten, döptes så 1 november till Allhelgonadagen, i ett ord.

Halloween må vara en mycket ny företeelse för oss i Sverige, men är en lika gammal sed och en del av samma firande. En sammandragning av ”All Hallows’ Eve” rör det sig helt enkelt om en allhelgonaafton. Därför infaller den den 31 oktober. Som med många högtider har det funnits en hednisk föregångare, i det här fallet en irländsk skördefest som inföll vid samma tid.

Som om allt detta inte vore nog så finns också alla själars dag, som infaller dagen efter alla helgons dag, i Sverige alltså första söndagen i november, i de flesta andra västkristna länder den 2 november.

Egentligen är det alltså denna dag som är ämnad till att minnas de döda.

Det som idag framstår som det helt centrala med helgen, att tända ljus vid de dödas gravar, blev faktiskt allmänt spritt först på 1900-talet. Det gör på inget sätt traditionen mindre befäst, det krävs inte mer än att något gjorts i mannaminne för att det alltid ska ha varit så.

Halloween, som bland traditioner i Sverige framstår som det verkliga sladdbarnet, kan alltså komma att bli befäst snabbare än vad man kanske skulle tro, och mycket snabbare än vad vissa skulle önska. På allvar införd på 1990-talet, tveklöst mycket påhejad av kommersiella intressen, har vi alltså haft pumpor och plastspindlar i en generation. Många av de första som firade Halloween som små har nu egna barn, helt infödda i firandet.

Det är klart att det kan skava, de som bara i stillhet och värdighet vill minnas och hedra de hädangångna kan säkert tycka att varulvar och mumier på ibland samma dag helt enkelt inte är passande. Seden med bus eller godis, något som för bara ett tiotal år sedan inte hade slagit igenom, kan förstås med sina drag av utpressning verka ganska störande. Påskkärringar brukar ju åtminstone erbjuda små egenhändigt målade kort i utbyte. Det är ändå en transaktion, om än en något påtvingad.

Förutsättningen för att dessa sedvänjor ska kunna samexistera får nog ändå betraktas som god. De tjänar viktiga men olika syften. Att få samla familjen i minne kring de som inte längre är här ger tröst och värme och manar till eftertanke om vår egen tid på jorden.

Att få ta itu med sitt inre monster kan också vara nyttigt. Att få bli lite skrämd och skrämmas lite i en trygg miljö kan på ett närmast terapeutiskt sätt sätta dig i kontakt djupa, ursprungliga känslor som man, förhoppningsvis, inte så ofta känner i vardagen. Ja, och sedan är en skelettpyjamas väldigt bekväm.