Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
BLIDÖ 2008-07-19
Hus med sjöbod, båt och brygga i Blidösundet i Stockholms Skärgård.
Foto Hasse Holmberg / SCANPIX Kod 96 Bild: Hasse Holmberg / TT
BLIDÖ 2008-07-19 Hus med sjöbod, båt och brygga i Blidösundet i Stockholms Skärgård. Foto Hasse Holmberg / SCANPIX Kod 96 Bild: Hasse Holmberg / TT

Malin Lernfelt: Allemansrätten är värd att värna

I vissa delar av Sverige bör det finnas en annan flexibilitet och större möjligheter att få dispens. Men längs kusten och i tätbebyggda områden är strandskyddet viktigt.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 30/7. Ett fastighetsärende på Hästholmen i Östergötland har den senaste tiden rönt uppmärksamhet. Ett par vill riva sitt äldre hus och bygga nytt. I samband med det har de fått strandskyddsdispens eftersom huset ligger nära Vätterns strand. Samtidigt har Länsstyrelsen gått in och gjort en tomtplatsavgränsning som innebär att delar av fastigheten, bland annat ett berg som gränsar till en vandringsled och en udde som sträcker sig ut i sjön, inte längre räknas som tomt och därmed faller under allemansrätten (Östgöta Correspondenten 14/7).

Upprörda röster menar att paret fått sin egendom exproprierad och att det Länsstyrelsen gjort är ett allvarligt ingrepp i äganderätten. Men ingen har tagit ifrån paret deras mark. De äger fortfarande hela fastigheten. De får bygga sitt hus på en tomt som sträcker sig ned till vattnet. Vad det handlar om är att de inte längre kan räkna de delar som ligger på relativt långt avstånd från huset till hemfridszonen. Dyker det upp en vandrare som vill ta sig ett dopp längst ut på udden kan de inte förbjuda honom.

Det är förståeligt att det för den enskilde är provocerande att en myndighet går in och sätter ned foten på det sättet. Samtidigt bör den som förvärvar ett större markområde vara medveten om såväl strandskyddsregler som allemansrätt. Så är det inte alltid. På senare år har det blivit vanligt att människor som köper fastigheter i attraktiva områden hägnar in, inte bara den del som är anspråkstagen (där det finns en trädgård, uteplats, brygga eller liknande), utan även klippor, stränder, skog och ängar som ligger längre bort. I allt större omfattning möts den som söker sig ut i naturen av skyltar med ”privat område”, trots att det egentligen inte är tillåtet.

I de flesta andra länder är det omöjligt att röra sig fritt på det sätt vi kan i Sverige. Strandlinjen är till stora delar privatiserad och naturområden som inte ägs av staten är förbjudna att beträda. Den som inte har råd att köpa sig en egen strand får hålla sig borta. Så vill vi knappast ha det. Strandskyddet som kom till 1950 har syftet att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och se till att djur och naturliv inte påverkas negativt av till exempel stängsel, murar och hus. Därför måste Länsstyrelsen agera som den gör, i alla fall när det handlar om tätbebyggda områden och kuster med hårt tryck.

I norra Sverige och i glesbygd borde det dock finnas större möjligheter att få dispens och en annan flexibilitet. Det är inte rimligt att samma bedömningar görs i Mälardalen, vid Siljan eller i Bohuslän som i Arjeplog. De ändringar av strandskyddsreglerna som genomfördes för drygt tio år sedan med syfte att ge möjlighet för mer lokala bedömningar tycks inte heller ha fått genomslag, vilket hindrat utvecklingen i flera landsbygdskommuner. Samtidigt är det viktigt att värna strandskyddsregler och allemansrätt. Även för den som är liberal och sätter äganderätten högt finns det ett stort värde i att människor ges tillgång till naturen. Att inte få stoppa någon från att bada långt ute på en obebyggd udde bör inte ses som ett allvarligt övergrepp.