Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

2018 - krisår för väst

2018 var ett krisår för västländerna. Ett antal utmaningar som delvis kan beskrivas som baksmällan efter tvåhundra år av världsdominans.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Vi har en värld där massfattigdom präglar större delen och välmåga och överkonsumtionen en mindre del, främst västvärlden. Fattigdomen, och de konflikter som följder i dess spår, är en drivande orsak till en av vår tids dominerade problem – migrationskrisen. Överkonsumtionen är en huvudorsak till den andra; klimatkrisen. Frågan om hur väst skall hantera dessa utmaningar har lett till en politisk polarisering som skapar splittring inom och mellan länderna.

Oförmågan att hantera migrationsfrågan har kastat EU in i dess djupaste kris sedan grundandet. Brexit och krisen i förhållandet till Ungern och Polen har präglat EU under året. Migrationsfrågorna spelade också en stor roll för att föra Donald Trump till makten, med de politiska motsättningar som det medför både inom USA och hela västvärlden.

2018 var också det år då västvärlden förlorade ledarskapet i klimatarbetet. Huvudorsaken till detta är naturligtvis Trumps beslut att lämna Parisavtalet, men EU:s svaghet spelar också roll. Klimatmötet i Katowice i december fick visserligen till en regelbok, men inte mycket fanns kvar av drivet från Parismötet. Nu hänger mycket på länder som Kina och Indien, och näringslivets förståelse för var framtidens möjligheter finns.

En viktig orsak till svårigheterna att hantera allvarliga utmaningar på ett långsiktigt ansvarsfullt sätt och framväxten av populistiska krafter, är de växande socioekonomiska klyftorna. Det demonstrerades tydligt i de gula västarnas upplopp i Frankrike i slutet av året.

Det gångna året visade också hur västvärldens inflytande i världspolitiken håller på att försvagas. I Ostasien hoppades visserligen Trump på ett genombrott genom förhandlingar med Nordkoreas Kim Jong-un. Men vid det här laget finns det anledning att ifrågasätta förhandlingarnas betydelse. Initiativet verkar snarare ligga hos Kina och Sydkorea.

Särskilt dramatisk var utvecklingen i Mellanöstern. Visserligen besegrades IS territoriellt i början av året. Men för den ”befriade” lokalbefolkningen, har situationen oftast blivit värre. Och de politiska vinnarna var USA:s motståndare Ryssland, Iran och Assadregimen i Syrien. Khashoggiaffären riktade sedan strålkastarljuset på att Saudiarabien, västs viktigaste allierade i arabvärlden, hör till de värsta skurkarna. Att USA nu drar sig ur ses som att man inte tar ansvar för det kaos man ställt till med.

Men det finns också hopp om nya tag. I USA kan kongressen nu ta kommandot mer. Och i EU växer insikten att arbetsformerna måste förbättras. Kanske bygger man upp ett frivilligt samarbete kring migrationsfrågorna, kanske sätter man på sig ledartröjan i klimatfrågan med ett större eftertryck. Och säkert kommer beroendet av USA inom utrikes och säkerhetspolitiken minskas.