Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ändå inte Vänsterpartiets rättspolitik. Bild: Claudio Bresciani / TT

1700-talets rättsskipning kan både lära och avskräcka

Debatten om straffrabatt för unga är mycket viktig, därför kan det vara intressant att skärskåda vilka argument som förs fram.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Brott och straff är, som också avspeglas här på ledarsidan, högaktuella ämnen. Därför är det också viktigt att de får gott utrymme, som till exempel i tisdagens Aktuelltdebatt mellan de bägge rättspolitiska talespersonerna Linda Westerlund Snecker (V) och Johan Forsell (M). Fokus låg på förslaget att slopa den så kallade straffrabatten för unga. Rådande praxis gör gällande att personer yngre än 21 som fälls för brott bara tilldöms en del av straffet, i en fallande skala ju yngre man är. Personer under 18 döms i princip inte till fängelse.

Debatten var belysande för partiernas bägge ståndpunkter men bar samtidigt prägel av politisk karneval, den var upp och ner.

När Forsell pressades på huruvida att slopa straffrabatten skulle innebära att det begicks färre brott så var han mindre intresserad av remissinstansernas svar än av brottsoffrens känslor.

Den hårdföre högermannen anklagade vänstern för att inte se frågan ur offrens perspektiv och därmed struna i de mest utsatta.

Westlund Snecker inledde visserligen i god ordning med at tala om den försummade välfärden, men den progressiva feministen landade strax i ett mer oväntat argument, vördnaden för traditioner.

Sverige har tillämpat straffrabatt för unga sedan 1734 deklarerade hon och verkade därmed anse att saken var avgjord.

Traditioner kan vara relevanta och fylla en viktig funktion. Det är onödigt att försöka laga det som inte är trasigt och kontinuitet, gemenskap och trygghet är alla viktiga delar av ett samhälle.

Några ord måste (eller, kanske inte måste, men jag vill) nämnas om de lagar Westerlund Snecker hänvisar till. 1734 års lag var modern och framsynt för sin tid men som förebild för dagens rättsskipning är den behäftad med vissa problem. I missgärnigsbalkens andra kapitel behandlas exempelvis trolldom och vidskepelse, där straffskalan varierar från dödsstraff för att med trolldom uppsåtligen skadat någon, till böter på fem daler för den som uppsöker siare eller spåman. Om inte annat så skulle det senare idag vara till förfång för landets horoskopentusiaster.

Värt att nämna är också att de straffrabatter som nämns gällde ålderskategorin 7–14 år.

Jag vill nu inte förleda någon att tro att Vänsterpartiet vill återgå till 1700-talets rättspraxis. Det måste däremot betecknas som anmärkningsvärt att ett annars så påfrestande progressivt parti hemfaller åt traditionsargument.

Det verkar röra sig om en instinktiv motvilja mot straff i sig. Att tala om ”för långa straff” när nyhetsinslagets exempel handlade om hur 31 månader omvandlades till 2 verkar en aning verklighetsfrånvänt. Att benämna ungdomsbrott som ”dumheter”, när samma inslag handlat om grova rån får betraktas som direkt stötande. Alltsammans inramat med tal om dessa ständigt odefinierade förebyggande åtgärder.

Att döma unga till fängelsestraff är inte okomplicerat. Argumentet att det i stället kan fördjupa en kriminell livsstil måste tas på allvar. Det talas också om hur människan omdöme inte är fullt utvecklat för än vid 20–25-årsåldern.

Likväl betraktas dessa människor som myndiga. Kan man förväntas att ställa upp i allmänna val, då kan man också förväntas förstå konsekvenserna av att råna någon.

Det är självklart att landets anstalter inte får fungera som plantskolor för kriminella. Tyvärr kan så ibland vara fallet. Lösningen borde vara att säkerställa att kriminalvården verkligen rehabiliterar de dömda, inte att ge upp och låta grova våldsbrottslingar komma undan med en smäll på fingrarna.

Så även om det är klart att yngre män (det är allt som oftast män) har sämre impulskontroll så rör det sig inte om några oskyldiga barn som inte förstår konsekvenserna av sina handlingar. Rättspsykiatrikern Marianne Kristiansson lägger fram det svart på vitt: ”de känner till konsekvenserna men de bryr sig inte”. Hon vidgår dock att det inte finns något enkelt svar på frågan om huruvida straffrabatten helt ska slopas. Vad hon och flera med henne däremot anser är att för grova, upprepade och gängrelaterade brott, där skulle straffrabattens avskaffande fylla en viktig funktion.

Under tiden så kan Westerlund Snecker, och vi andra, lära oss än mer av 1700-talets rättslärda. Redan då brottades man med gränsdragningsproblematiken, insikten att individer är olika och kom då till slutsatsen att i vissa fall så kan inte straffrabatten gälla.

”Men som förståndet ej lika snart mognar hos alla; utan några förr, andra senare, winna then förmögenhet, at bruka sitt förstånd, hwilket jämwäl slutas kan af theras list och arghet; alt therföre när någon snart fyller 15 åhr, och hans ondska finnes wara större, än emot thes ålder swarar; har [det som sagts om strafflindring för unga lagöverträdare] intet rum; öfwermage straffas tå, som mogande man […].”

Orden är David Nehrman Ehrenstråhles, i en kommentar till 1734 år strafflagstiftning från Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, från1756.

Dessvärre finns det också idag människor vars ondska är större än emot deras ålder svarar, eller mot någon ålder över huvud taget.