Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Janerik Henriksson/TT

Östlings gråterskor går lika vilse

Den som sågar andra får finna sig i att själv bli sågad.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Signerat 4/11. Kanske ville han bara bidra till att ”vidga åsiktskorridoren”? Och så råkade det bli lite snett. Som när man tappar orienteringen när det är rökigt i lokalen. Sånt kan ju hända den bäste.

Errare humanum est. Eller?

Leif Östling försöker nu putsa sin heder genom begränsad avbön.

– Jag gjorde väl ingen riktig research innan intervjun, säger han om valet av nyhetskanal.

Stödtrupperna i gruppen #ståuppförLeifÖstling har dock fått ett nytt raison d’être.

Och i vissa läger är det måhända lika ursäktligt att råka halka in i alternativhögersällskap som för fackpampar att halka runt på porrklubb. Pamps will be pamps.

Björn Rosengrens tabubetonade snedsteg låg honom, trots allt, inte i fatet när han skulle göra ministerkarriär. Och är inte Leif Östling som klippt och skuren för en position som näringsminister i en SD-inkluderande regering?

Men eftersom ”sanningsägande” nu är på tapeten, låt oss konstatera att det är lika osannolikt att Leif Östling inte visste var han befann sig som det var för Rosengren när denne drack grogg på Tabu.

Utöver valet av sällskap, som Leif Östling nu säger sig ångra, tycker han dock att hans budskap gick fram ”hyfsat bra”. Det tycker tydligen även den ryska propagandaapparaten. De är tacksamma över att Leif Östling spelat dem i händerna. Varningarna om svenskt inbördeskrig delas nu flitigt.

Att valet av sällskap frestade Östling att säga mer än han borde är dock inte särskilt troligt. Han förefaller, i sin fördomsfulla kategorisering av människor utifrån härkomst, spela i ungefär samma liga som Peter Wallenberg. Den senare behövde ingen alternativ kanal för sitt ”sanningssägande” om afrikaner. Det räckte med självaste SVT:

Lågpannade analyser om olika folkslags karaktär har alltså yttrats i såväl valstugornas mörker som bland vissa näringslivstoppar sedan 90-talet (och långt dessförinnan). Skillnaden är möjligen att kanalerna för alternativa sanningar är betydligt fler – liksom att ”öppenheten” är större.

Att de frispråkiga gubbarnas yttrandefrihet skulle vara hotad är en myt. Man får fortfarande säga det mesta i det här landet. Snyft-trupperna skriar om problem som inte finns.

Men allt har sitt pris. De som bedömer och fördömer andra får räkna med att själv bli bedömd därefter.