Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

STOCKHOLM 20200922 Svävare 2000 på Amfibieregementet 1 i Berga. Foto: Henrik Montgomery / TT kod 10060 Bild: Henrik Montgomery/TT

Maria Haldesten: Äntligen slipper västkusten stå orimligt naken

Visst behövs en klarsynt återställarpolitik. Men att bara fickpengar går till cybersäkerhet visar på naiv inställning till helt nya hot.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Ledare 13/10. Dödspatrullen åter på turné i Sverige. Så löd den alarmerande rubriken i HN en marsdag för 16 år sedan. Öknamnet hade getts till regeringens nedläggningsgrupp, den som reste runt mellan regementen för att göra tummen upp eller ned.

Även i Halland våndades man. Skulle Lv6 ryka? En legitim oro fanns.

Det var ju en ”ny tid”. Förvaret skulle bantas. Anpassas efter en helt annan hotbild.

Protesterna mot att lämna Västkusten alltför naken och sårbar avfärdades, det var internationell krishantering och insatsförsvars som gällde.

Att det blev inbördeskrig i regeringspartiet när Göteborgs Göran Johansson (S) skulle argumentera mot statsministern, är både parti- och försvarspolitisk historia. Göran Persson vann striden. Amfibieregementet försvann. Men kanske ler Göran Johansson från sin himmel. Han tycks ha vunnit kriget. Amf4 återuppväcks, precis som han förutspådde.

Alla de som innerligt hade hoppats att pausen skulle bli kort, att Fredrik Reinfeldt skulle ”ladda om bössan” om han fick makten efter valet 2006, blev dock gruvligt besvikna.

2020 har dock eftertankens kranka blekhet hunnit upp såväl socialdemokrater som borgerlighet. Januariavtalet har resulterat i ett slags höstlig Floraturné.

”En permanent militär närvaro på Västkusten är viktig av operativa skäl, inte minst för att skydda hamnområden och förbindelserna västerut.” står det i regeringens pressmeddelande. Att ett amfibieregemente i Göteborg förstärker Västkustens försvarslinje, från röjdykardivisionen i Skredsvik till luftvärnsregementet i Halmstad, är en angeläget för hela landet.

Precis hur viktiga hamnar är, och vilket närgånget intresse främmande makt kan ha för dem, blev många varse för ett par år sedan. Politiker i Lysekil blottade en farligt korkad inställning till en påtänkt kinesisk hamninvestering.

Att hotbilden från just Kina förändrats påtagligt på senare år är smärtsamt uppenbart. I försvaret mot en diktatur med stormaktsambitioner behövs dock mer än regementen.

Utöver rimliga återställare på regementssidan behövs därför betydligt mer resurser satsas på uppbyggnad av ny kapacitet mot påverkansoperationer och för cybersäkerhet. Sverige utsätts redan för återkommande angrepp från aktörer med koppling till främmande makt - över nätet. Och konsekvenserna kan bli brutala.

Så varför anslås en så pinsamt låg summa på uppbyggnaden av det nya cybersäkerhetscentret. I budgeten tilldelas den 50 miljoner – att jämföras med ett kommunalt badhus som kan kosta tio gånger så mycket.

En rimligare fördelning av försvarsmedlen hade varit på sin plats. Men det finns en lösning som kan bidra till att ge centret en resursförstärkning - och lösa ett problem vad gäller försvarets personalförsörjning. Lägg ned den ifrågasatta svenska insatsen i Mali - som kostar många hundratals miljoner.

Försvaret deltar i en pågående insats i ett av världens allra farligaste länder, där makten nyligen övertogs av en militärjunta. Insatsen kostar inte bara pengar. Officerare hoppar de facto av sin anställning inom försvarsmakten när de ställs inför tvångsplacering i Mali.

Att insatsen ger personal skarp träning i ett krigsområde sägs leda till ”kompetenshöjning” enligt regeringens budget. Samtidigt erkänner man att det ”reducerat möjligheten till utveckling av krigsförbandens förmåga att lösa sina huvuduppgifter i en nationell kontext”.

Så bespara oss den sortens ”träning”. Lämna Mali. I en allt osäkrare tid, när angreppen mot Sverige ökar, behövs kapaciteten på hemmaplan