Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Tingsrätten i Varberg, Varbergs tingsrätt Bild: Annika Karlbom

Ändamålen helgar inte medlen

Problemet med djurrättsextremism måste fortsätta att belysas och bekämpas tills det helt enkelt försvinner.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

I torsdags inleddes rättegången mot den djurrättsaktivist som står åtalad för en rad brott i samman med en aktion mot Söndregårds minkfarm i Glommen för snart två år sedan. Inget var av det grövsta slaget, men tillsammans bildar de ändå en diger lista: misshandel, olaga hot, hemfridsbrott och ofredande. Utfallet är dock inte självklart och det ska bli intressant att se hur rätten resonerar. Många av handlingarna kan nämligen beskrivas som varandes ”på gränsen”.

Vad som får anses försvårande är att brotten ska ha ägt rum vid minkfarmarens hem, ibland sent på kvällen och när familjen varit närvarande. Att det uppfattas som ett hemfridsbrott, även det bara gäller några meter in på fastigheten, är i sammanhanget inte så märkligt.

Det systematiska är också en försvårande omständighet. Brott som enskilt inte verkar så grova kan i form av upprepade trakasserier vara extremt nedbrytande.

Samtidigt som rättegången hölls samlades aktivister på nytt vid minkfarmen, för att visa stöd till den åtalade och att de ämnar fortsätta sin aktivitet.

Ända sedan 90-talets ”militanta veganer” har det funnits delar av djurrättsrörelsen som är beredda att begå brott. De senaste åren har attackerna ökat och det har skett flera uppmärksammade dåd. Särskilt Västsverige har varit starkt utsatt, även om Halland har varit relativt förskonat.

Just minkfarmar har utgjort återkommande måltavlor med stor ekonomisk skada som följd. (För övrigt är minken en invasiv art i Sverige som gjort stor skada på exempelvis sjöfågelbeståndet.)

Bland gråzonsaktiviteter och ringare förseelser förekommer det också allvarligare brott. Skadegörelse, dödshot och flera fall av mordbränder. Till och med gravskändning.

Aktörerna räknas ofta tillhöra den så kallade autonoma miljön, i dagligt tal vänsterextremister. Likt 70-talets bokstavsvänster rör det sig om olika grupper som ibland samarbetar och ibland förökar sig genom delning. Exempelvis Djurrättsalliansen, som officiellt motsätter sig våldsanvändning, har haft nära band till Djurfront, den organisation som är ansvarig mot aktionerna mot minkfarmen i Glommen.

Säpos bedömning av både vit makt-miljön och den autonoma miljön är att de inte utgör något större hot på samhällsnivå men väl mot enskilda personer, ofta i syfte att påverka dem i en viss riktning. Precis det är vad vi nu ser.

Visst går det att ha förståelse för djurrättsrörelsens grundtes, att djur inte ska lida. Djurskydd och djurhållning är något vi ständigt måste söka förbättra och debattera. När du överger debatten för hot och våld kan en demokrati däremot inte längre ha någon förståelse.

Hur farlig en organisation är beror inte bara på vilket våldskapital den besitter utan också på vilka som är beredda att ursäkta och försvara den. Låt oss hoppas att de senaste årens granskningar gör att extremisternas apologeter tänker om.