Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Lernfelt: Vi trivs sämst i öppna landskap

I början av 2000-talet ökade antalet kontorslandskap i snabb takt. Väggarna till de tidigare cellkontoren revs och medarbetare skickades ut i öppna kontorsytor där likadana skrivbord placerades sida vid sida med (dåligt fungerande) ljuddämpare emellan.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Allt som präglat de egna arbetsrummen skulle bort. Tavlor, fåtöljer, bilder på familjen och annat som skapade trivsel och en personlig sfär bannlystes. På det papperslösa kontoret fanns inte heller några bokhyllor eller pärmar. Varje utrymme och varje medarbetare skulle vara lätt att flytta, lätt att byta ut. Yteffektivitet var tidens melodi och från chefer och HR-avdelningar hyllades kontorslandskapen. Nu skulle kommunikationen bli bättre, sammanhållningen starkare och inte minst skulle man kunna öka kontrollen över medarbetarna.

Kort därefter började forskningsrapporterna hagla in. De visade att kontorslandskapen hade en direkt motsatt effekt från vad företag och offentliga förvaltningar önskat. Kostnaderna ökade av öppna landskap. Medarbetare stördes, tappade fokus, presterade sämre och kände av en ökad negativ stress. Produktionen blev lägre och verksamheter drabbades av högre frånvaro och fler sjukskrivningar.

I ett sådant läge – när en i princip samstämmig forskarkår för några år sedan dömde ut kontorslandskapen och gjort bedömningen att de har en negativ effekt såväl mänskligt som affärsmässigt – hade man kunnat tro att reaktionen bland landets arbetsgivare skulle bli en återgång till det som fungerat tidigare. Men nej. I stället har många på senare år skapat än mer opersonliga och ineffektiva arbetsplatser genom så kallade flexkontor eller aktivitetsbaserade arbetsplatser. Där tillåts folk inte ens ha egna skrivbord eller en egen plats. I stället erbjuds en hurts eller ett skåp. Kontoren skapas ofta ihop med arkitekter som saknar kunskap om hur den verksamhet de utformar miljöer för fungerar.

Alla måste starta varje arbetspass med att leta efter en plats att sitta vid. Ingen har en aning om var de närmaste kollegerna tagit vägen och de trygga sociala strukturer som varit viktiga för många är helt undanröjda.

Återigen har det hävdats att de nya kontoren främjar kreativitet och interaktion. Men en aktuell forskarstudie från Malmö universitet tillbakavisar flexkontorens fördelar på samma sätt som man tidigare gjort med landskapens. Människor trivs sämre. De tappar kontrollen över arbetsmiljön, har svårt att värja sig mot olika intryck och vantrivs i de anonymt utformade lokalerna.

Frågan är hur lång tid det ska ta innan arbetsgivare tar arbetsmiljöforskare och annan expertis på allvar? Det är lätt att prata om att vilja minska den psykiska ohälsan inom arbetslivet eller vilja skapa en hållbar arbetsmiljö. Men så länge arbetsgivare, både inom näringslivet och inom offentlig sektor, fortsätter att bita sig fast vid arbetsplatser som är utformade som hela havet stormar är det bara tomma ord i ett allt tommare kontorslandskap.