Vi borde prata om det svåra, uppmanar Cancerfondens ambassadör, Kjell Wilhelmsen, på fondens hemsida. Wilhelmsen är skådespelare, var bland annat med i 30 grader i februari, och har själv drabbats av bröstcancer, så man han är (i Sverige drabbas bara cirka 50 män om året av denna cancer).
Wilhelmsens budskap är både sant och relevant. Att våga prata öppet om att vi drabbats av cancer är viktigt. För den som drabbats förstås, men också för anhöriga och vänner och de som ännu inte fått någon diagnos… Att det uppskattas kan alla som gjort det vittna om. Och den fråga som jag tror snart sagt alla får när de berättar är: Hur upptäckte du det?
En bra utgångspunkt för samtal, både för den som själv drabbats av cancer men kanske ändå mer för den som är anhörig, är Lina Brustads nyutkomna bok ”Humlesäcken”. Brustad bor i Träslövsläge, jobbar inom Studieförbundet Vuxenskolan och bedriver just nu doktorandstudier om folkbildning på Göteborgs universitet.
Jag träffade på Lina Brustad första gången efter att jag här på ledarplats felaktigt påstått att hon var anställd i kommunen och kommit med ett i mitt tycke ytterst korkat förslag om något som borde hända på Varbergs torg. Den korkade var dock jag, och min ursäkt var givetvis omedelbar. Men efter denna incident blev vi Facebook-vänner och jag fick tillfälle att läsa ”Humlesäcken” i manusform.
Efter säker många sorger och bedrövelser, självklart inte så svåra som de hon drabbats av på det personliga planet, har boken nu kommit ut. Och om inte terrordådet i London inträffat i lördags skulle hon ha varit med i TV4:s söndagsmagasin för att berätta om sin gripande bok.
Jag är förvisso jävig, får till och med ett vänligt omnämnande i bokens slutord, men jag tar mig ändå friheten att säga att detta är en bok väl värd att läsa. Både för cancersjuka, deras anhöriga och för friska.
Lina Brustad ger i boken en nyttig, för att inte säga nödvändig, inblick i livet med en mycket allvarligt sjuk partner. Det börjar ganska oförargligt, eller i alla fall förhållandevis så, med illamående, huvudvärk och något som liknar ett epilepsianfall. Det slutar med en mycket allvarlig hjärntumör och ett antal operationer med allt större negativa konsekvenser för såväl Brustads man K som henne själv.
I boken återges många både dråpliga och ytterst sorgliga episoder av makens sista tid. Själv berörs jag starkt av berättelsen om när K ska lära deras son att göra upp eld. Lite av en fix idé om vad en far ska föra över till nästa generation, även när förmågan till detta inte riktigt längre finns.
Ett annat tillfälle är när sonen Hjalmar vill bygga en koja och ha picknick i pappans sjuksäng. Med barnets öppna ögon och blick för att utan hämningar göra det bästa av situationen, sitter de där under en filt och dricker saft och äter kakor. Ja, den dödssjuke K äter inte så mycket. Men Hjalmar pratar på: ”Vill du ha lite saft pappa? Vill du ha en kaka, pappa? Annars kan jag ta din.” Det är så nära, det känns som att själv vara med i rummet.
Det högst speciella med ”Humlesäcken” är den stora ärlighet med vilket allt berättas. Vägen framåt med en allvarligt cancersjuk nära anhörig går inte på rosor och palmblad. Det är ett flertal svåra operationer, det är negativa besked och besvikelser, det är vaknätter och spyor, och till slut ett parallellt liv med en mentalt sett mycket frånvarande älskad man.
Och så till slut en önskan om att detta ska ta slut. Att livet ska kunna gå vidare i nya former. För allas skull. Det är lätt att förstå de skuldkänslor sådana tankar för med sig. Det föder också många tankar för egen del. Både bakåt och framåt. Hur skulle jag själva tänka, agera, orka? Det finns bara ett svar: Vi måste våga prata mer om det svåra!
