Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Vetenskap är inget enkelt facit

I söndagens Agenda (20/2) gav forskare en bild av det vetenskapliga läget i den aktuella frågan, innan partiernas skolpolitiska talespersoner fick säga sitt. Programledarna var tydliga med att det inte var någon politisk debatt, utan en utfrågning.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

"Lyssna på forskarna" har blivit ett allt vanligare mantra. Att forskare ges plats i samhällsdebatten är förstås positivt, och politiker ska inte kunna komma undan med ogrundade och rent felaktiga påståenden. Men vetenskap kan inte reduceras till ett enkelt facit för politiken. Dels för att forskning alltid är en pågående process snarare än en slutgiltig sanning. Dels för att det odlar en idealiserad men felaktig bild av forskare som helt opartiska experter som bara jobbar med "fakta".

"Forskning görs till sanning men vetenskap är inte fakta" som litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg formulerade saken i en text apropå faktakollar för några år sedan (SvD 19/6 -18). Risken är att det leder till en snäv och instrumentell syn på forskningens roll och samhällsnytta.

Att se forskningen som facit är dessutom att missförstå även politikens roll. Det är lätt att ställa en idealbild av utbildning, baserad på den mest välgrundade forskningen, mot nuvarande situation i svensk skola och landa i att politikerna behöver agera. Hur det ska gå till är dock långt ifrån självklart, och något som kräver politiska svar snarare än vetenskapliga.

Illustrativt är hur forskarna i Agenda konstaterade att små klasser är bäst, något som ingen av de skolpolitiska talespersonerna sa emot. Ändå ville inget tillfrågat parti lagstifta om maxstorlek på skolklasser. Det kan låta obegripligt, men är fullt förklarligt om man tar lärarbristen i åtanke. Om mindre klasser leder till att färre elever undervisas av behöriga lärare framstår det inte som lika odelat positivt.

Politiken är fylld av den typen av avvägningar. Gentemot rådande förutsättningar och lagutrymme. Hur det sista kan bli knivigt gav Annika Hirvonen (MP) ett exempel på när frågan om social sammansättning diskuterades, och hon sa att partiet inte kunnat hitta några kvoter som var förenliga med diskrimineringslagstiftningen.

Därför vill MP (och även S) istället ge skolhuvudmän ansvar för att jobba för en allsidig sammansättning. Vad det innebär konkret är höjt i dunkel. Även om forskarna kan peka på fördelarna med blandade elevgrupper, är det svårt att omsätta i politik som inte blir antingen vag och uddlös eller moraliskt förkastlig. Det illustrerar hur svårt det kan vara i praktiken att "lyssna på forskningen”. Bättre då att driva den politik man genuint tror på.