Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Bengt Eliasson: Vem älskar Försäkringskassan?

Det är lätt att raljera men frågan är faktiskt värd att ställa. Jag hör snart inte någon som inte har mer eller mindre svavelosande åsikter om denna myndighetsgigant.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Mycket få har något förtroende för den. Det visar också de förtroendemätningar som görs. Det är oerhört allvarligt när tilliten till att samhället finns när det behövs fallerar. Hela samhällskontraktet står på spel. Efter den kraftfulla reformeringen av arbetsförmedlingen är jag övertygad om att nästa reform måste bli en total renovering av Försäkringskassan (FK).

I Wikipedia läser jag: ”Försäkringskassan är en svensk statlig myndighet som ansvarar för stora delar av socialförsäkringen. Socialförsäkringen är en stor del av den offentliga tryggheten och är viktig för många människor, hushåll och samhället i stort. Försäkringen omfattar nästan alla som bor i Sverige. Totalt administrerar myndigheten ett 40-tal olika förmånsslag inom socialförsäkringen. Varje år fattar Försäkringskassans 14000 medarbetare 21 miljoner beslut och gör 50 miljoner utbetalningar till ett värde som motsvarar en fjärdedel av statsbudgeten eller fem procent av Sveriges bruttonationalprodukt (BNP)”.

Frågan är om FK har blivit en koloss på lerfötter - för stor, för komplex och för långt ifrån medborgarens förtroende? För vems skull finns den till? De ökande sjukskrivningarna och det bristande förtroendet för myndigheten är nästintill ett olösligt problem. Hälso- och sjukvården utformas för patienterna. Men FK, som borde vara en partner för de sjuka och sköra i arbetet, blir istället en motståndare som utför alltmer systemkontroll och upplevs leverera ifrågasättande, ökad utsatthet och överförmynderi. Påskyndar detta läkningen? För sköra människor är det direkt avgörande att FK och sjukvården lyfter dem och gör deras liv lättare, men idag smittar staten nästintill människor med svårbotad administrationsutmattning. Självklart behövs regler som skyddar våra gemensamma resurser från korruption och felanvändning. Idag läggs dock så mycket fokus på kontroll och uppföljning att den sjuka människan dränks av byråkrati och papper, istället för att få stöd.

Vad behövs då? Människan som drabbas av sjukdom måste tas på allvar. För att göra det måste sannolikt FK styckas upp i mindre delar. Exempelvis är jag övertygad om att sjukvården ska ha ansvaret för sjukförsäkringarna. Jag tror att vi alla skulle vinna på om sjukvården gavs större ansvar för hela män- niskan. Framför allt behöver vårt lands sjuka en sammanhållen sjukvård och sjukförsäkring. Vi är experterna på oss själva och på vad vi klarar av. Det borde vara en självklarhet att sjukvårdens OCH myndigheters beslutskedjor utformas med omtanke om patienten. Den Hippokratiska eden måste gälla både sjukvården och sjukförsäkringen. Fler förändringar behövs, men detta är en.

Vi har mycket att vinna på att förtroendet för att skyddsnäten finns där när livet faller samman. Målet måste vara att i slutändan älskar alla Försäkringskassan.