Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Katarina Erlingson: Vad man ska leka är viktigare än med vem

Ibland kan man fundera på om det finns något annat land än Sverige där det förefaller så enormt viktigt vem som ska samarbeta med vem. I alla fall när det gäller rikspolitiken. Även innan Nyamko Sabuni (L) ställde ultimatum till regeringen kring januariavtalet var intresset stort för politiska samarbetsfrågor.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Det är förstås begripligt med intresset nu när ett partis krav riskerar innebära att regeringen faller och det kan bli nyval, men blockpolitiken har under flera år tagit så stort utrymme att spelet blir viktigare än innehållet.

Diskussionen i media handlar om vem ska leka med vem. Ingen verkar vara intresserad av VAD man ska leka. Jag vet inte om det är tv-journalisternas fel att det blivit så här, eller om vanliga väljare verkligen vill ha detta ältande hela tiden. Om jag fortsätter med metaforen kring lek är det självklart viktigast att leka med den som är roligast och snällast och som vill leka samma saker som jag. Men det blir sällan någon diskussion kring vad man ska leka.

Det nya programmet ”30 minuter” på SVT kändes intressant som koncept, men efter att ha sett två partiledarintervjuer blir jag bara desillusionerad. Ulf Kristersson och Annie Lööf fick i princip bara frågor kring spelteori och nästan inget om sakpolitik. Tänk vad intressant om programledaren Anders Holmberg ställt frågor om vilka sakfrågor som är viktigast och varför de är det. Med lite djuplodande kritiska frågor som kan leda någon vart i sakområdet.

De politiska sakfrågorna hamnar alltför mycket i skymundan till själva spelteorin. Visst är spelteori viktigt, men det är ändå sakpolitiken som borde lyftas fram i större utsträckning. Det har blivit en låsning i svensk politik sen Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Alla förhåller sig till detta parti. De enda som tjänar på det är SD själva. Frågan är vad man ska göra för att komma ur detta grepp? Jag har inget svar, men funderar en del på det.

Jag erkänner villigt att mina åsikter och skriverier kan bidra till problemet, eftersom jag ser samarbete med SD som något helt otänkbart för varje parti som vill se ett fortsatt öppet och demokratiskt samhälle. Men jag önskar ändå att sakfrågorna kunde få dominera debatten. Och att politik inte ska diskuteras så polariserat som skett de senaste åren. Det kan inte bara ha med förhållningssättet till SD att göra. Kan vi hjälpas åt med att förändra diskussionen? Det känns viktigt, inte minst för barns och ungas skull.