Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Malin Lernfelt: Vårdkollapsen alla partiers fel

Patienter ligger flera dygn på akutmottagningar, eller på avdelningar där det saknas rätt kompetens för att hantera det individen drabbats av.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Människor som när de triagerats bedömts som röda - det vill säga med omedelbart behov av läkarkontakt - får vänta i uppemot en timme. Sjuka som placerats i korridorer och försetts med grytlock för att kunna larma personalen.

Under förra året inledde Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, en stor nationell granskning av landets akutsjukhus med särskilt fokus på bemanning och vårdplatser. Nu är den avslutad. Resultatet är ingen rolig läsning. Samtliga 27 sjukhus som granskats kritiseras av myndigheten för brister i patientsäkerheten, underbemanning och brist på vårdplatser.

“Minskningen av vårdplatser på sjukhusen har gått för långt – patientsäkerhetsbristerna är så omfattande att de påverkar hela vårdsystemet”, säger Ivo:s generaldirektör Sofia Wallström (Läkartidningen 19/1).

Sverige har i dag minst antal vårdplatser per tusen invånare av alla OECD-länder. Vårdplats betyder i det här sammanhanget inte bara en säng, utan hela den infrastruktur av omvårdnad och medicinsk kompetens som behövs för att ta hand om en patient.

Wallström påpekar också att det är viktigt att regionerna inte skyller på personalbrist, för enligt Arbetsmiljöverkets tidigare granskningar råder ingen egentlig brist på personal. Däremot råder det brist på sjuksköterskor och specialistläkare som vill arbeta under sådana förhållanden som regionerna erbjuder sina anställda.

Att den svenska sjukvården tillåtits att förfalla till den grad att patienterna riskerar att fara illa är djupt oroande. Det är heller inte något som skett på några få år till följd av pandemin. Kollapsen har stegvis förvärrats under lång tid. Vilket styre en viss region har är i sammanhanget också helt ointressant, för oavsett färg på den politiska majoriteten tycks utvecklingen och dess konsekvenser vara desamma. Samtliga partier bör därför ta på sig skulden för det vi nu ser. Samtliga partier måste också ta ansvar för att lösa situationen.

Enda vägen framåt är att regionerna tar ett krafttag för att erbjuda erfaren vårdpersonal rimliga villkor så att den söker sig till och vill stanna kvar i akutsjukhusens verksamhet. Då behövs satsningar som vid första anblicken kan verka kostsamma, men som är en investering i framtiden. Har regionerna råd att lägga hundratals miljoner - eller flera miljarder - på tveksamma IT-system, diverse managementkonsulter och varumärkesbyggande, då har de råd att ge sina anställda en god arbetsmiljö och patienterna en trygg vård.