Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Välkomna partierna till skolan

Supervalåret 2014. Sverigedemokraternas första val som riksdagsparti, och som sådant släpptes de in i skolor för debatter och bokbord. När elever på Globala Gymnasiet i Stockholm krokade arm för att skapa en mänsklig mur, och blockerade vägen för företrädare från partiets ungdomsförbund utlöste det debatt.

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

Efter händelsen uttalade sig skolans dåvarande rektor i SvD (29/3 -14), och sa att skolan ska vara en plats som välkomnar debatt och diskussion. Själv hade hon försökt övertala eleverna att avbryta blockaden. Samtidigt frågade hon sig hur mycket tid, utrymme och oro det är värt. "Det finns en risk att skolor tar den enkla vägen och säger nej till alla politiska partier" konstaterade hon då.

Det är en farhåga som tycks ha blivit verklighet. Att ungdomsförbunden inte släpps in på skolor har blivit vanligare. I en debattartikel i DN (25/11) efterlyser Lena Nyberg, generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, en översyn av bestämmelserna som finns. Sedan 2018 fastslår skollagen tydligt att rektorn beslutar om partier ska bjudas in, och väljer man att bjuda in partier måste urvalet ske på objektiv grund.

Intentionen med lagändring var att tydligare bestämmelser skulle möjliggöra fler besök, men effekten verkar ha varit den motsatta.

Idag väljer färre unga att engagera sig i ett politiskt ungdomsförbund, men det tycks inte bero på ett svagare samhällsengagemang bland dagens ungdom. Tvärtom visar undersökningar på motsatsen, att de är mer samhällsintresserade. Men det är ett intresse som partipolitiken haft svårt att fånga upp – vilket kanske inte är så märkligt, när den stängs ute från en så viktig mötesplats som skolan.

En generell trend bort från partiengagemang finns även i den vuxna befolkningen. I förlängningen är det ett demokratiskt problem. Maktkoncentrationen växer, partiernas talangpooler krymper. Viktiga demokratiska processer – partiernas kongresser, sättandet av riksdagslistor – blir något allt färre har insikt i. Politik blir något för de få, samtidigt som en känsla av maktlöshet riskerar att växa hos flertalet.

Demokratin kräver mötesplatser, där politiska samtal kan ske och vilja att förändras kan väckas. Många politiska karriärer har börjat med nyfikna frågor vid ett bokbord. Skolan har ett demokratiskt uppdrag som måste tas på allvar, elever måste få möta verklig alternativ till maktlöshet eller instagramaktivism. Det borde vara en självklarhet att de politiska partierna välkomnas in i klassrummen och korridorerna.